Donald Trump må vara en buffel med en alldeles egen definition av sant och falskt. I går stod han ändå i centrum av en av 2000-talets mest historiska tilldragelser. In i det sista hängde mötet mellan Trump och Kim Jong-Un på en skör tråd – för bara 3 veckor sedan deklarerade presidenten att det inte skulle bli av – men i går kunde alltså världen dra en lättnadens suck: För första gången någonsin satt en amerikansk president och samtalade med en nordkoreansk ledare.

Och inte bara samtalade. Den överenskommelse som signerades av de båda männen var betydligt mer konkret än många på förhand hade befarat. Förvisso hade den gärna kunnat gå längre än den gjorde, men båda parter säger sig ändå ha siktet inställt på en total nedrustning av Koreahalvöns kärnvapen; president Trump, å sin sida, talade om att USA framöver ska sluta upp med ”dyra krigslekar i Sydkorea”.

Det finns all anledning att inte ta ut någon seger i förskott när det gäller dessa revolutionerande åtaganden. Men som Kinas utrikesminister Wang Yi konstaterade efter mötet: Bara genom att Trump och Jong-Un har suttit ner och samtalat har Nordkorea och USA löst vad som är det största säkerhetsbekymret av dem alla: bristen på dialog. President Trump har därtill varit tydlig med att inga sanktioner kommer att hävas förrän man har sett konkret och verifierbar handling från Nordkoreas sida.

Den som lever får se, heter det ju. Men inget kan förta det faktum att Donald Trump och Kim Jong-Un har lyckats åstadkomma något historiskt. Och detta, i sin tur, leder till ytterligare ett antal reflektioner. Kan det till exempel vara så att Trumps bufflighet och oberäknelighet i just detta fall – och i kombination med de hårda ekonomiska sanktionerna – har visat sig vara avgörande för att över huvud taget få Jong-Un till förhandlingsbordet? Klart är i alla fall att Trumps föregångare Obama inte var i närheten av ett motsvarande resultat på Koreahalvön.

Detta inte sagt som ett försvar för allt som Donald Trump har sagt och gjort den senaste tiden. Bara några dagar före mötet med Jong-Un lyckades han exempelvis, och som det verkar helt i onödan, bränna ett antal broar till sina allierade i G7-gemenskapen. Men hur svårsmält det än kan verka måste vi erkänna att Trump i och med avtalet med den nordkoreanska ledaren är en lika god kandidat till Nobels fredspris som någonsin Barack Obama. Särskilt som Obama fick sitt pris, inte för vad han i praktiken hade åstadkommit, utan för att hans retorik i så hög grad skilde sig från sin föregångare George W Bush.

Något som inte tycks ha spelat någon större roll alls i de båda ledarnas samtal, men som på sikt är avgörande för en positiv utveckling i Nordkorea, är synen på mänskliga rättigheter. Det är inte för inte som Nordkorea under snart två decennier har toppat Open Doors lista på länder som är värst för en kristen att leva i. Fängelse, tortyr och ”försvinnanden” är vanliga, och mellan 50 och 70 000 kristna sitter i diktaturens fruktade arbetsläger.

Om dialogen mellan USA och Nordkorea kan leda till en förändring även på det här området, är det förstås minst lika välkommet som en Koreahalvö utan kärnvapen. Och vem vet – kanske är de senaste veckornas utveckling ett uttryck för att det är Guds tid för det nordkoreanska folket?

Vad vi vet är att fler människor än någonsin har varit mobiliserade i bön för denna region. Låt oss nu vara många som stämmer in i dessa böner, och låt oss inte ge upp förrän arbetslägren är tömda, och våra kristna syskon är lika fria att bekänna sin tro som i sitt grannland Sydkorea!

Läs på varldenidag.se