I gårdagens Studio Ett fick vi höra ett 15 minuter långt reportage apropå den juridiska processen mellan Ellinor Grimmark och Region Jönköping. ”Scoopet” just den här gången var att man i anslutning till fallet har tagit emot hjälp av den amerikanska juristorganisationen Alliance Defending Freedom – av reportern beskriven som en ”konservativt kristen, från början amerikansk, organisation” som är ”helt emot abort”.
Tidigare under dagen hade Sveriges Radio sänt hela tre kortare reportage i frågan, där stort utrymme ges åt personer och organisationer som är kritiska mot såväl Ellinor Grimmark som den sakfråga hon vill få prövad är Arbetsdomstolen – nämligen om det ska vara möjligt för en klassiskt troende kristen att jobba inom förlossningsvården, utan att samtidigt behöva medverka vid aborter.
Alla reportagen är som vanligt fyllda med skräckpropaganda. Till exempel talas det konsekvent om ”vårdvägran” snarare än samvetsfrihet, och som (skräck)vision av vad vi skulle ha att vänta i Sverige i händelse av ett domsutslag till Grimmarks fördel lyfts det katolska Italien fram, där hela 70 procent av alla barnmorskor sägs vara ovilliga att medverka vid abort. Att denna situation inte har några som helst likheter mellan den svenska nämns inte med ett ord.
Vad som i stället lyfts fram är samtidigt intressant, för hela reportaget är ett skolexempel på hur man kan förvränga fakta genom en ensidig och till stora delar manipulativ beskrivning av verkligheten. Låt mig ge åtta konkreta exempel på detta:
1) Rätten till samvetsfrihet tas knappt upp. Detta trots att det är den som åtminstone borde står i centrum av den juridiska processen. Till saken hör förstås att ”samvetsfrihet” har en helt annan klang i de flesta människors öron än ”vårdvägran” – som alltså är det ordval som Sveriges Radio väljer att fokusera på.
2) Uttrycket ”konservativ kristen” används som något allmänt negativt och hotfullt. Ungefär som att konservativa kristna vore onda människor, som är här för att förstöra festen för alla andra. Vilket knappast stämmer med verkligheten vare sig i allmänhet eller i det specifika fallet.
3) Det görs en stor sak av att vare sig Ruth Nordström, Ellinor Grimmark eller Alliance Defending Freedom vill uttala sig om målet på förhand. Men detta är ju ett ganska vanligt förfarande när man står mitt uppe i en rättsprocess. Hur många gånger har vi inte hört en försvarsadvokat i TV som har sagt att ”jag vill inte kommentera detta just nu”? Kommentarerna tar man efter rättegången!
4) En amerikansk expert som intervjuas i programmet beskriver ADF som en av de 2-3 mäktigaste juristorganisationerna i världen. De samarbetar med fler än 3000 jurister i olika delar av världen. I programmet framställs detta som något hotfullt och negativt, men man kan ju också tänka precis tvärtom: om en så stor och mäktig organisation tycker att det är värt att engagera sig i detta fall, tyder det ju på att Ellinor Grimmark och hennes juridiska ombud har ett starkt case! Och då är det väl bara bra att de svenska domstolarna får detta belyst så väl som möjligt – för sanningens och rättvisans skull?
5) Vidare problematiserar reportaget att ADF har vunnit sådana framgångar genom att inte argumentera utifrån specifikt religiösa, utan liberala, värden. Men är det inte just så som alla minoriteter och särintressen behöver agera i ett demokratiskt samhälle? Vi har alla olika bevekelsegrunder och motiv, men när vi möts på det gemensamma torget behöver vi fokusera på de argument som är just gemensamma. Det finns inget negativt i detta, utan är tvärtom en förutsättning för hela vårt samhällsbygge. Dessutom är det precis så som till exempel RFSU (som är starka motståndare till Ellinor Grimmark) agerar: de står ju inte heller för någon neutral mittenposition i dessa frågor, men gör mer än gärna allt de kan för att påverka vårt gemensamma samhällsbygge.
6) På tal om RFSU: Denna lobbyorganisation brukar inte vara direkt rädd för att blanda sig i andra länders politiska och juridiska processer. Men nu sällar de sig mer än gärna till den kör som ifrågasätter att en amerikansk organisation bidrar med expertis på svensk mark.
7) Även pengarna kommer förstås in här. Reportern uttrycker stor misstänksamhet mot att ADF kan ha funnits med och finansierat delar av den juridiska processen. Samtidigt säger hon att Ellinor Grimmark och hennes barnmorskekollega Linda Steen har dragit på sig rättegångskostnader på ca 2 miljoner kronor. Att två privatpersoner har ålagts att betala sådana höga rättegångskostnader – något som är långt ifrån självklart i alla rättsprocesser – problematiseras alltså inte, men däremot att de får hjälp även av utomstående att betala! Inte heller nämner man att det finns flera hundra privatpersoner som har varit med och bidragit i dessa insamlingar. Det vore väl ett folkligt engagemang att uppmärksamma?
8) I slutet av reportaget ställs frågan varför ADF har valt att engagera sig i just dessa rättsfall, och till huvudförklaringarna hör dels att Sverige har en ovanligt liberal lagstiftning när det kommer till abort, dels att vårdpersonal i Sverige inte har någon samvetsklausul alls. Detta blir därför mitt sista exempel på reportagets ensidiga och manipulativa framställning. Utifrån detta konstaterande hade man ju kunnat tänka sig att reportern skulle mjukna, och inse att det kanske inte är självklart att Sverige ska sticka ut så mycket internationellt som man gör i dessa och angränsande frågor. Men något sådant erkännande kommer naturligtvis inte. För i Sverige vet vi ju bäst. Ingen får ifrågasätta våra ”rättigheter” – inte ens när det visar sig att ett stort antal enskilda individer kommer i kläm. Som jag själv ser det är det just därför som vi kan behöva hjälp av människor och organisationer med lite andra perspektiv än våra egna.
