Varje tid och kultur har sina frälsningsläror. Inte nödvändigtvis i teologisk mening, med formulerade religiösa anspråk. Men på andra sätt – existentiella eller psykologiska. Som reformatorn Martin Luther skriver i sin utläggning av det första budet: ”En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom … Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.”

Med denna definition av ”gud” blir kandidaterna många. Till de mest tidlösa hör pengar, sex och makt. Eller för att bredda associationsbanorna: konsumtion, njutning och popularitet. Det är inte för inte som denna treklang under hela kyrkans historia har betraktats som de farligaste av frestelser.

Ingenting tyder på att detta skulle vara mindre sant i vår tid jämfört med tidigare. Men frågan är ändå om det inte har dykt upp en ny kandidat till frälsningslära på den postmoderna stjärnhimlen. Jag tänker på det återkommande talet om själv-definiering.

Att anse sig ha rätten att definiera sig själv behöver inte alltid vara fel. I varje fall inte om alternativet är att någon mindre vetande ska uttala sig i frågan. Minoriteter har i alla tider upplevt att förtrycket mot den egna gruppen har tagit sig uttryck i att människor som inte satt sig in i deras situation kommer med anspråk på hur de borde vara, tänka och agera.

I dag kan man dock säga att pendeln har svängt i motsatt riktning. Nu är det i stället individens eget omdöme som trumfar alla andra perspektiv. Var och en förväntas definiera både sig själv och sin tillvaro i stort. Var och en är sin egen sanning. Och resurserna till vars och ens förlossning finns, inte hos Gud eller någon annan faktor utanför oss – utan på vår egen insida.

Ett av de mest extrema uttrycken för detta är den konstruktivistiska synen på kön, som vill få oss att tro att vi kan definiera vår egen könsidentitet – om vi är han, hon eller hen – utan hänsyn vare sig till medicinsk eller psykologisk expertis. Ofta åtföljt av övertygelsen att om vi bara tillåts fullfölja denna själv-definiering, kommer alla våra problem att lösa sig.

Men frågan är betydligt större än så. Sann frihet, sant självförverkligande och – ja – sann frälsning förutsätts påfallande ofta stå att finna genom individualismens evangelium. Detta behöver i sig inte ses som någon nyhet. Snarare är det en direkt konsekvens av den mänskliga ursynden. Som det så kärnfullt formuleras av Anton LaVey, den moderna satanismens grundare: ”Säg till ditt eget hjärta: Jag är min egen frälsare.” Sällan har dock denna lära predikats så allmänt och ogenerat som i vår tid och kultur.

Och vad värre är: Den predikas även i den kristna kyrkan. Inte nödvändigtvis med samma ord och begrepp, men genom en glidning i våra betoningar. I många av våra predikstolar har det robusta budskapet om en mänsklighet i behov av en Frälsare glidit över i ett budskap om att Gud finns där för att hjälpa oss i vårt eget självförverkligande. I stället för en korsfäst Messias, vars död och uppståndelse vi är helt och hållet beroende av, kan vi få höra att vi mer än något annat måste älska oss själva – och att evangeliet kan sammanfattas med devisen: ”du vet väl om att du är värdefull.” När vi sedan ska tala om Gud tenderar vi att göra det i termer av olika ”gudsbilder”; något som lätt kan uppfattas som att Gud definieras av oss snarare än av den uppenbarelse (utanför oss!) som är given i Guds ord.

På dessa och liknande glidningar behöver vi därför vara uppmärksamma. Inte för att vår teologi måste vara perfekt. Men för att lösningen på våra existentiella problem aldrig kan vara att fokusera på oss själva. Frälsningen är en person – Jesus – som existerar oberoende av och utanför oss alla.

”Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud”, skrev Luther. Vilken tragik om detta trons objekt skulle visa sig vara vi själva!

Läs på varldenidag.se