I onsdags presenterade regeringens särskilde utredare Lars Arrhenius sitt 600 sidor långa betänkande på temat Nya regler för skolor med konfessionell inriktning. Utredningen, som påbörjades för knappt två år sedan, har under resans gång fått två tilläggsdirektiv. Det mest uppmärksammade var en följd av januariöverenskommelsen, och beslutades så sent som den 29 maj 2019: att ”lämna förslag för att ett etableringsstopp för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning ska kunna införas”.

Med all rätt är det också detta direktiv som har tilldragit sig störst uppmärksamhet i media. Innan vi kommer dit kan det dock vara värt att lyfta fram några andra av utredarens förslag. Det är nämligen, som det brukar heta, ömsom vin och ömsom vatten.

Till de goda förslagen hör att begreppet ”konfession” ska få en definition i den svenska skollagen. ”Konfessionella inslag” ska sålunda, om riksdagen går utredaren till mötes, uttydas som ”inslag som innehåller bekännande eller förkunnande delar som tillhör en viss religion”.

Ett annat förslag som framstår som rimligt är att en skolas konfessionella inriktning måste anmälas till Skolverket. En bidragande orsak till förvirringen i de senaste årens friskoledebatt är ju att det finns skolor med stark religiös koppling som formellt inte är att betrakta som ”konfessionella” – däribland den omtalade Vetenskapsskolan och Plymouthbrödernas skola i Hylte kommun.

Betydligt mer bekymmersamt blir det i fråga om etableringsstoppet. Men även här är det en blandad bild som träder fram. Faktum är att utredaren i allt väsentligt argumenterar emot det förslag som han i slutändan känner sig nödgad att leverera!

För dem som har satt sig in i saken kan detta inte komma som en överraskning. Det räcker nämligen att läsa konventionstexterna för att se hur problemen tornar upp sig. Det mest graverande exemplet torde vara EU-stadgans formulering om ”Friheten att inrätta undervisningsanstalter” som – på tvärs med utredningens förslag – ger föräldrarna möjlighet att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse” (14:3).

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter slår därtill fast: ”Ingen bestämmelse i denna artikel skall tolkas som att den inskränker en fysisk eller juridisk persons rätt att grunda och driva utbildningsanstalter” (13:4).

Och då har vi inte nämnt FN:s barnkonvention, som den 1 januari blev svensk lag och som säger: ”Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas … rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt” (14:1–2).

Som Lars Arrhenius sammanfattade det hela på presskonferensen: Det finns ”vissa utmaningar” när det gäller relationen mellan utredningens förslag och våra grundläggande fri- och rättigheter!

På en direkt fråga konstaterade Arrhenius också att han inte var säker på om den lösning han föreslog skulle hålla rent juridiskt, eftersom det inte finns några domar i Europadomstolen som har behandlat frågan.

Ur ett perspektiv skulle kanske detta kunna tolkas som en förmildrande omständighet. Regeringen rör sig på pionjär mark. Men betydligt rimligare är faktiskt att vända på resonemanget: Det faktum att frågan om etableringsstopp aldrig har prövats i en internationell domstol, tyder på att Sverige är i färd med att inta en ytterlighetsposition.

Låt oss alltså avrunda med en kvalificerad gissning: Ett kommande lagförslag om ett etableringsstopp för konfessionella friskolor kommer att stöta på patrull i lagrådet. Om det trots detta blir antaget av riksdagen, kommer det att prövas i Europadomstolen. Och där, om inte förr, kommer Regeringen att tvingas till reträtt.

Knappast några lysande framtidsutsikter, alltså. Bättre vore att redan nu ta sitt förnuft till fånga – och kasta förslaget om etableringsstopp i papperskorgen.

Läs på varldenidag.se