Man kan ha olika åsikter om Donald Trump. Och med olika menar jag inte bara det uppenbara: att vissa personer uppskattar honom, medan andra intar motsatt hållning. Man kan ju också anse att en del saker som den nytillträdde presidenten säger och gör är bra, medan andra är mycket dåliga. Själv tillhör jag den sista av dessa tre grupper.

Men oavsett vilken kategori vi tillhör, finns ett betydande problem med den svenska nyhetsbevakningen – nämligen att den så ofta utgår ifrån en dubbel standard. Konkret yttrar sig detta i att kritiken av Donald Trump under lång tid har varit stark och högljudd, medan de saker som med rätta kan läggas demokraterna till last har blivit ursäktade eller rentav sopats under mattan.

Det här gör det svårt för många svenskar att förstå hur en person som Donald Trump kunde få folkets förtroende för fyra år till i Vita huset. En del analyser har förvisso gjorts även i svenska medier. En självklar faktor att nämna är ekonomin, liksom den havererade amerikanska migrationspolitiken. Till och från nämns även något om ”kulturkrigsfrågorna”, men eftersom det svenska etablissemanget i så gott som alla dessa står på demokraternas sida har de haft svårt att förklara varför så många väljare stödjer republikanernas politik. Handlar det om att halva USA:s befolkning är efterbliven, eller åtminstone fördomsfull och trångsynt?

Sanningen i frågan är dock att det är demokraterna – inte republikanerna – som under Joe Bidens och Barack Obamas ledning har radikaliserats. I de flesta så kallade kulturkrigsfrågor har republikanerna helt enkelt stått fast vid vad de alltid har trott, medan demokraterna har tagit stora kliv i progressiv riktning. Den tidigare SvD-journalisten Malin Ekman sammanfattar läget så här:

”De senaste fyra åren har skrämt väljarna. De stränga covidmandaten därför att amerikanerna är ett självständigt folk som skyr överstatlighet. De ökande våldsbrotten under pandemin därför att människor vill ha trygghet. Den höga inflationen därför att det blev mindre kvar i plånboken. Den illegala migrationen därför att amerikaner vill känna sig säkra på att myndigheterna har koll och kontroll och ser konsekvenserna där integrationen misslyckats. Den wokeorienterade samtiden – där unga män tävlar som kvinnor i sport och människors status katalogiseras efter etnicitet, kön och sexuell läggning enligt en förtryckt- och förtryckarideologi – därför att den vanliga amerikanens magkänsla och moral skiljer sig från elitens.”

Och då är vi tillbaka i de dubbla standarderna. Man kan med rätta kritisera Donald Trump för sådant som hans förnekande av 2020 års valresultat, hans ursäktande av stormningen av Kapitolium, hans täta band till amerikanska miljardärer, hans bruk av begrepp som ”alternativa fakta” och hans fäblesse för auktoritärt ledarskap.

Men för att förstå fenomenet Trump behöver de här sakerna ses i sin kontext. Och om vi vänder blicken mot demokraterna finns det i samtliga fall sådant som kan beskrivas som en parallell till, eller kanske snarare en invertering av, republikanernas politik: den politiska elitens öppna förakt för ”vanligt folk”, dess ursäktande av upploppen under Black Lives Matter-rörelsen, dess beroende av liberala miljardärer som George Soros och MacKenzie Scott, dess ovetenskapliga agenda i fråga om kön och sexualitet samt demokratiskt styrda städers haveri i auktoritetsfrågan – konkret uttryckt i nedskärningar i polisväsendet och hyperliberala hållningar till sådant som hemlöshet, missbruk och psykisk ohälsa.

Inget av detta ska automatiskt göras till ett försvar för Donald Trumps mest spektakulära uttalanden. Men det hjälper oss att förstå varför han säger som han gör. Och framför allt: hur det kan generera så många amerikanska röster.

Det är därför som de dubbla standarderna är skadliga. När det bara är den ena parten som blir utsatt för en verkligt kritisk granskning, blir vi som nyhetskonsumenter vilseförda. Här finns det en hel del jobb att göra av våra svenska journalister!

Läs på varldenidag.se