Hela denna artikelserie har varit uppbyggd kring några nyckelhändelser i Andra till Fjärde Moseboken. Även denna artikel får därför ta sitt avstamp i denna period i Israels historia – närmare bestämt den 40-åriga ökenvandringen.
På ett sätt är ju detta en ganska dyster del av Gamla testamentets historieskrivning. Åren i öknen var trots allt ett straff för israeliternas otro. Men gång på gång kan vi också läsa om hur Gud under denna tid undervisade sitt folk om sin nåd. Till exempel försörjde han dem ständigt med manna och vaktlar att äta, och vare sig deras kläder eller deras skor blev utslitna (5 Mos 29:5).
Men mer än något annat var ändå ökenvandringen en skola i lydnad. Under alla år fortsatte Herren att leda sitt folk med en molnstod om dagen och en eldstod om natten, och de fick bara bryta upp när Herren själv gjorde klart att det var dags för detta. Ibland kunde de stanna flera år på samma lägerplats, medan de andra gånger drog vidare efter bara några dagar. Men hela tiden kan man säga att poängen låg i beroendet – att låta sig ledas av Gud, och att få smak på vad det innebär att i allt böja sig under sin Herres vilja.
Det här är en lärdom som är lika aktuell för oss i dag. Även vi behöver lära oss att leva i beroende av vår Frälsares ledning. Den viktigaste källan för detta är naturligtvis Guds skrivna ord. Men Gud vill också kommunicera med oss på ett personligt sätt. Som Jesus uttrycker det i sitt tal om den gode Herden: ”För honom öppnar portvakten, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst” (Joh 10:3–4).
Detta är en kallelse som gäller alla kristna. Men aldrig blir den så viktig som då vi befinner oss inne i det heliga. Som jag förklarade i artikel två kan konstruktionen av Israels tabernakel lära oss en princip som äger giltighet i alla tider, och det är att när Gud på ett särskilt sätt är ”på gång” – när han kommer nära och när hans Ande är starkt utgjuten – då höjs också kraven på vårt beroende och på vår lydnad. Saker som inte verkade så viktiga ute på ”förgården” kan nu visa sig vara av en helt avgörande betydelse.
Samtidigt är det här något som vi i Sveriges kristenhet är ganska ovana vid. Låt mig ta ett exempel från min egen erfarenhet. För några år sedan var jag ledare på ett sommarläger, där vi fick se mycket gott hända i deltagarnas liv. En av kvällarna hade vi satt temat ”Herren din läkare”, och vi hade en förväntan om att Gud skulle göra något stort ibland oss. Detta bekräftades också på morgonbönen, där en av våra ledare fick ordet ”Betesdadammen” i huvudet – alltså den plats i Jerusalem dit sjuka kunde söka sig för att bli botade genom Guds kraft (se Joh 5:1–7). Men i anslutning till detta fick han också en annan hälsning, och det var att Guds kraft till helande särskilt skulle vara utgjuten i förbönstältet – alltså ett tält som var beläget bredvid det stora mötestältet.
Eftersom det var jag som skulle leda mötet den kvällen tog jag under dagen en bönepromenad för att fråga om det var något särskilt som Herren ville säga inför gudstjänsten. När jag gick förbi det lilla bönetältet dök ordet ”helanderum” upp i min hjärna. För andra gången samma dag fick vi alltså en profetisk bekräftelse av att det var något speciellt med denna plats, och inför kvällsmötet delade vi detta med våra förebedjare.
Efter predikan bjöd vi in dem som var i behov av ett helande till förbön. I sidoduken till det stora tältet fanns en öppning, och genom den kunde man söka sig ut till de väntande förebedjarna. Efter en stund gick jag ut för att se hur det hela förlöpte. Men till min förvåning upptäckte jag då att våra förebedjare inte alls hade gått in i förbönstältet! I stället hade de spritt ut sig på en gräsplätt mellan detta och det stora tältet, där de kunde njuta av kvällssolen. Detta trots att Gud vid två tillfällen hade sagt att det var just i förbönstältet han hade för avsikt att verka.
Jag sa till våra förebedjare att de på en gång skulle flytta till den plats som Gud så specifikt hade anvisat. När vi efter mötet räknade efter hur många som hade blivit helade kom vi fram till att det rörde sig om ett dussintal – och att alla dessa hade botats när de fick förbön i det lilla tältet!
Den här händelsen tänker jag kan illustrera detta med den högre nivå av lydnad som blir nödvändig när vi rör oss in mot det heliga – i det här fallet en plats ”laddad” med helandesmörjelse. Men den illustrerar också den utmaning som ligger i den här typen av instruktioner. Trots att vi hade talat med våra förebedjarna om saken var det ju ingen som hade insett hur viktig denna vägledning från Herren faktiskt var. De var så vana vid att röra sig ute på ”förgården”, att de inte kunde ta till sig allvaret i att de den här kvällen skulle befinna sig inne i det ”heliga”.
Många fler exempel skulle kunna ges på samma fenomen, men vad detta illustrerar är ändå att det finns en nivå både av lydnad och av beroende av Guds ledning, som vi åtminstone periodvis kan ledas in i av den helige Ande. Det är därför en central del av de erfarenheter som vi säger ja till om vi vill tränga djupare in i den Heliges närvaro.
Avslutningsvis tänker jag därmed också att vi behöver skapa en kultur i våra kyrkor där vi får tala om och praktisera den typ av aktiva lyssnande till Guds ledning som är en förutsättning för de erfarenheter som vi här talar om. Vi behöver omfamna den helige Andes konkreta och detaljerade ledning.
Ursprungligen publicerad i Världen idag 170814
