Det var fjorton år sedan sist, men förra veckan kallade Lausannerörelsen till sin fjärde globala kongress, denna gång i Seoul (Incheon) i Sydkorea. Jag hade själv förmånen att både delta och medverka, och totalt var vi ett dussintal svenskar på plats.
Vad bär vi då med oss hem till Sverige? Frågan är viktig, för Lausannerörelsen är en av vår tids viktigaste katalysatorer för mission och evangelisation. Lausannedeklarationen, som författades i anslutning till rörelsens första globala kongress 1974, är ett viktigt bekännelsedokument, antaget även av ett antal svenska samfund och organisationer.
Inför kongressen har det talats om ett antal trender som man velat bekräfta och fånga upp. En av dessa är ”polycentrisk mission”, som lite enkelt kan beskrivas som en rörelse – och vid det här laget ett konstaterande – där det globala missionsarbetet har gått från ”the West to the rest” (från Väst till resten av världen) till ”from everywhere to everyone” (från överallt till alla).
I Sverige ser vi bland annat detta genom de missionärer som har sänts hit från internationella rörelser och som har grundat vad som ibland kallas för migrantförsamlingar. Men även generellt ser vi en trend att kyrkorna i Syd är de som gemensamt tar det största ansvaret för världens evangelisering. Brasilien och Sydkorea är exempelvis de länder som näst efter USA sänder ut flest internationella missionärer.
Ett annat ledord var ”collaboration” (samverkan). Kyrkan är Kristi kropp, och i stort och smått behöver vi lära oss att stå tillsammans, om möjligt utan konkurrens och positionerande. Lausannerörelsen har ända sedan starten karakteriserats av ödmjukhet, lyssnande och självrannsakan – en anda som är till stor välsignelse för den globala missionen.
Ett viktigt led i detta är att ge det globala Syd det utrymme det förtjänar i de gemensamma samtalen. I hög grad är det ju dessa kyrkor som upplever väckelse, medan vi i Väst är på tillbakagång. I Seoul kunde detta skönjas redan under kongressens första dygn, då man gjorde flera intressanta markeringar. Den första gällde innehållet i det ”Seoul Statment” (Seouldeklaration) som publicerade på hemsidan. Detta innehöll flera konkreta ställningstaganden, bland annat i fråga om en klassisk äktenskapssyn.
Den andra markeringen gällde karismatiken, där tre talare i rad betonade betydelsen av under och tecken i missionsuppdraget. Även här kan man säga att det globala Syd sätter ned foten: antikarismatik har inte framtiden för sig och är en minoritetsposition i dagens Lausannerörelse.
I ärlighetens namn ska sägas att det blev viss diskussion gällande ”Seoul Statement”, både på plats och i internationella medier. Delvis gällde detta deklarationens innehåll, men kanske särskilt den process som föregick den. Det är visserligen sant att man har haft en tvåårig inlyssningsrunda, där olika delar av rörelsen har beskrivit vilka frågor man kämpar med och/eller anser är angelägna för Lausanne att adressera. Samtidigt tycks det ha varit en rätt liten grupp som deltagit i själva skrivandet, så dokumentet kan komma att justeras efter kongressen. Men signalen i ”Seoul Statement” är ändå tydlig, och ett av sätten att beskriva den är att det globala Syd officiellt har tagit ledartröjan.
En härlig aspekt av detta var också det återkommande budskapet att redan Apostlagärningarna visar på ett mönster av att väckelse normalt uppstår i marginalerna. Lausannekongressen kan beskrivas som en form av mosaik, där en mängd olika frågor och röster får komma till tals. Könsfördelningen är närmast 50/50 och både små och stora nationer representeras på plattformen. Väckelseledare från Afrika står jämte organisationsledare från USA, förföljda kristna i Mellanöstern jämte sydamerikansk ursprungsbefolkning, akademiker från Asien jämte missionärer i Europa.
Till detta kan läggas ett fokus både på vittnesbörd och på bibelutläggande förkunnelse, samt en högklassig lovsång med olika stilar och instrument – hela tiden med Jesus, korset och uppståndelsen i centrum.
Även Sveriges kristenhet har mycket att lära av Lausannerörelsen!
Läs på varldenidag.se