Ett av de viktigaste resultaten av den protestantiska reformation som vi i år firar 500-årsminnet av, är att den bidrog till att göra Bibeln till var mans ägodel. Inte på en gång, förstås, men till Martin Luthers stora bidrag till eftervärlden hör ändå den bibelöversättning till tyska som han genomförde och som även inspirerade William Tyndale till motsvarande insats för det engelska språket. En insats som för övrigt kostade Tyndale livet.
Under de senaste 200 åren har bibelöversättningar till lokala språk varit en central del av den protestantiska missionsstrategin. Stora delar av vår svenska väckelserörelse har därtill kunnat beskrivas som en bibelrörelse, och en betydande del av de väcktas frimodighet har haft sin förklaring i deras relation till Guds skrivna ord. Oavsett vad prästen eller andra myndighetspersoner har sagt, har man kunnat hänvisa till bibelordet: ”Det står ju skrivet …”
Just ordet ”relation” säger något avgörande när det gäller detta. Bibeln är nämligen en bok som vi behöver en relation till. Jesus själv framställs i Nya testamentet som det inkarnerade Ordet, och en personlig relation till vår Frälsare måste på så sätt vandra hand i hand med en personlig relation till hans ord. Eller, som man också kan formulera det hela: Bibelläsandet bland Guds folk är en av de främsta indikatorerna på deras andliga hälsa.
Mot denna bakgrund finns det all anledning att avsätta tid för att umgås med bibelordet. Generellt är dock detta en vana som tycks hamna allt mer på undantag. Enligt en Sifo-undersökning från i höstas svarar visserligen 27 procent av alla svenska pensionärer att Bibeln har stor eller ganska stor betydelse för dem själva. Men bland de medelålders har motsvarande siffra sjunkit till 10 procent, för att på nytt bli något högre i de lägre åldersgrupperna. Om man ser till den faktiska bibelläsningen läser ungefär 11 procent av Sveriges pensionärer Bibeln åtminstone en gång i månaden; bland män i åldrarna 50 till 64 år är det endast 1 procent som varje månad öppnar sin Bibel.
Bland människor som är personligt kristna är naturligtvis motsvarande siffror högre. En nyligen genomförd undersökning bland kyrkligt aktiva i Danmark visade att hela två tredjedelar av dessa går att beskriva som ”regelbundna bibelläsare”. Men så gott som alla svarade samtidigt att de skulle vilja läsa Bibeln mer än de i nuläget gör.
Här finns alltså både utmaningar och möjligheter för den kristna församlingen att knyta an till. En sådan handlar om hur vi kan stötta varandra i det regelbundna bibelläsandet. Hemgrupper och bibelstudiegrupper spelar förstås en viktig roll när det gäller detta, men vi kan också behöva fundera på själva gudstjänsten. Vilken plats har bibelordet där? Räcker det med de textläsningar och den förkunnelse som ingår i en vanlig förmiddagsgudstjänst, eller borde vi – som seden är i mycket av amerikansk kristenhet – komplettera våra gudstjänster med en ”söndagsskola för vuxna”, där det i anslutning till gudstjänsten ges tillfälle till ett mer systematiskt bibelstudium?
Det sägs att en direkt följd av att man i frikyrkan och EFS tog bort onsdags- eller lördagskvällarna som extra mötestid, var att man på många platser slutade predika över såväl Gamla testamentet som Nya testamentets brev. På söndagarna har man nämligen haft som tradition att predika över evangelietexten. Vad innebär det för vår kristna fördjupning när exempelvis brevens starka fokus på det kristna livet inte längre utläggs i våra predikstolar?
Den personliga relationen till Guds ord behöver erövras på nytt i varje tid. Ytterst sett måste förstås detta vara den enskildes ansvar. Men även som församlingar behöver vi göra vad vi kan för att bidra i processen.
