Don’t mention the B-word. Mina vänner från Storbritannien är innerligt trötta på de många turerna runt Brexit. Den en gång så stolta demokratin, vars beslutande församling brukar skryta över tusenåriga anor, har i praktiken blivit till åtlöje inför hela världen. Även internt har processen fått en splittrande effekt, där grannar, kollegor och familjemedlemmar helt har slutat prata med varandra.

Även när Brexitomröstningens resultat blev offentliggjort 2016 var reaktionerna blandade. Många skulle rentav beskriva utfallet som chockerande. Men någonstans ingav det ändå respekt med en befolkning som gick mot strömmen och sa ifrån. Som via valurnorna gjorde klart att från och med nu vill vi ta saken i våra egna händer, utforma vårt eget öde.

Det är bara det att resultatet inte blev det förväntade. För vare sig då eller nu verkar de brittiska politikerna ha en susning om vad de ska göra av sin potentiella frihet. I alla fall inte tillräckligt många av dem – ens inom samma politiska parti. Och när man inte lyckas ena sig om vare sig mål eller medel, är det i praktiken bara låsningar och förnedring som återstår. Just det som vi de senaste veckorna har bevittnat via våra medier.

Och ändå är det här bara ett mindre problem i sammanhanget. Betydligt värre är nämligen den signal som hela Brexit-debaclet sänder över världen. Inte främst till de forna vännerna i EU-gemenskapen. De är visserligen precis lika trötta på Brexit som britterna – och minst lika frustrerade över att se ännu ett viktigt toppmöte kapas av detaljer kring sin beslutsoförmögne familjemedlem.

Nej, värst är den signal som i och med detta går ut till världens alla diktaturer. Och det blir sannerligen inte bättre av att även USA:s politiska system har visat sig hacka så betänkligt. Nu senast med nedstängningen av stora delar av statsapparaten, för att Demokraterna och Republikanerna valde att sätta hårt mot hårt i sina politiska oenigheter. Signalen till omvärlden är helt enkelt att demokrati är ett uselt statsskick. Det paralyserar det politiska systemet, det omöjliggör strukturella reformer, det förnedrar den nationella stoltheten.

Kort sagt: Det är bättre att förbli diktatur. För vem vill vara ledare för ett land som inte låter sig själv styras?

Nej, det här är inte en propagandatext för världens diktaturer. Precis som de flesta andra här i Väst håller Världen idag fast vid den politiska demokratin som det bästa – eller i alla fall ”minst dåliga” – styrelseskicket. Men det är samtidigt viktigt att vi inser allvaret i situationen. I en tid där det är rörigare än på länge, där politiska och ideologiska kartor ritas om, och där allt större folkomflyttningar är att vänta, är det helt enkelt självklart att totalitarismen blir en allt mer efterfrågad lösning.

För världens alla demokratiska länder är det därför upp till bevis. Kan vi lösa vår tids stora politiska utmaningar, eller gör de påfrestningar vi nu och framöver kommer att utsättas för att systemet går i baklås?

För Guds folk finns naturligtvis en kallelse att bidra med lösningar också på frågor som dessa. Inte minst har vi en kallelse att be. ”Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt”, skriver Paulus. För några av oss finns det även en kallelse till politiskt engagemang. Historien ger en mängd inspirerande exempel på troende politiker som har fått bidra i besvärliga lägen.

Men ytterst sett är ändå läxan av ett annat slag. För mer än något annat stämmer de politiska låsningarna till ödmjukhet. Gamla testamentet lär oss gång på gång att även kungar är beroende av Herren för att fullgöra sitt uppdrag. Sådant som i grunden kan beskrivas som andliga problem, kan helt enkelt inte lösas enbart genom mänsklig kraft. Den dag då västvärlden på nytt väljer att lära sig av detta, kan de politiska låsningarna visa sig få nya och oväntade lösningar.

Läs på varldenidag.se