1 Och skriv till ängeln för församlingen i Sardes: Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar. Du har namn om dig att du lever, men du är död. 2 Vakna upp och stärk det som är kvar och som var nära att dö, för jag har inte funnit dina gärningar fullkomliga inför min Gud.

3 Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört, håll fast vid det och vänd om. Om du inte håller dig vaken ska jag komma som en tjuv, och du ska inte veta vilken stund jag kommer över dig. 4 Men du har några få i Sardes som inte har smutsat ner sina kläder, och de ska vandra med mig i vita kläder, för de är värdiga.

5 Den som segrar ska alltså bli klädd i vita kläder, och jag ska aldrig stryka hans namn ur livets bok utan kännas vid hans namn inför min Far och hans änglar. 6 Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!

”Du har namn om dig att du lever, men du är död.” Detta måste vara några av Nya testamentets mest skrämmande ord! Vad Jesus säger är att församlingen i Sardes hade ryktet – och sannolikt också självbilden – av att vara fungerande och andligt vital. Men under ytan, säger Jesus, var den död, ”för jag har inte funnit dina gärningar fullkomliga inför min Gud”. (Upp 3:1–6)

Man kan förstås träta om vad det egentligen betyder att vara ”fullkomlig” inför Gud. Är vi inte alla syndare? Men jag tror inte att det är detta som ska vara vår huvudfråga här. Visserligen skriver Johannes i ett annat sammanhang att ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss” (1 Joh 1:8). Men Guds ord säger också att denna sanning behöver kompletteras med åtminstone två andra perspektiv.

För det första: I Kristus är vi utan synd. Genom tron på honom får vi del av hans rättfärdighet – hans fullkomliga liv för vår skull.

För det andra: Vår kallelse som kristna är att vända ryggen till den typ av ”döda gärningar” som satte sin prägel på våra liv före omvändelsen (se Hebr 6:1). I stället för i köttet ska vi leva i den helige Andes kraft. Med aposteln Paulus ord: ”Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem” (Ef 1:10).

I Sardes verkar det så illa som att man hade missat inte bara en, utan båda dessa punkter. Majoriteten av församlingen var nämligen utan de ”vita kläder” som är en biblisk bild för den dop- eller bröllopsskrud som vi får ikläda oss i mötet med Herren. Därför ska vi notera att det avslutande löftet till församlingen skiljer sig från de övriga sändebreven: ”Den som segrar ska alltså bli klädd i vita kläder, och jag ska aldrig stryka hans namn ur livets bok utan kännas vid hans namn inför min Far och hans änglar.” I fråga om Sardes är alltså Jesu löfte defensivt: den som segrar ska slippa att gå under. Själva utgångsläget för församlingen är med andra ord att de flesta av dess medlemmar kommer att gå förlorade, och att de som inte går detta öde till mötes är att betrakta som undantag.

Skrämmande, som sagt.

En intressant detalj när vi läser Jesu ord är att de troende i Sardes tycks ha sluppit många av de problem som präglade de övriga församlingarna. Det fanns inte någon uppenbar förföljelse, inte några falska lärare och inte någon fientligt sinnad synagoga. Kanske var det just därför som de troende hade slagit sig till ro? Att de i någon mening hade blivit liknöjda – apatiska?

Mot denna bakgrund är det värt att notera att det var just detta profetord som förmedlades av David Wilkerson när han besökte Sverige 2004. ”Jag ligger i strid med den evangeliska kyrkan i Sverige”, upplevde han att Herren sa till honom. Och mer konkret: ”Jag kan inte göra allt jag vill med er, eftersom vi är i otakt med varandra. Det beror inte på att ni har fallit i avfällighet eller ondska. Problemet ligger på en annan nivå: Sveriges kristna har gripits av apati och håglöshet.”

Vad är detta, om inte ett eko av det tillstånd som präglade församlingen i Sardes? David Wilkerson fortsatte: ”Ni har blivit för toleranta mot samhället och olika företeelser i ert land. Jag besökte Sverige på 1970-talet. Då såg det ut som om Gud försökte resa upp en ung, ny generation som profeter och evangelister. Men vart har denna generation tagit vägen? De borde i dag vara fullt sysselsatta med att vinna människor, men de har dragits in i välstånd och karriär – allt detta har gjort att de tappat gnistan. … I stället för att vara profeter så har ni blivit sprattlande marionetter som inte oroar någon!”

Eller med Jesu ord till Sardes: ”Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört, håll fast vid det och vänd om.”

Om församlingen – nu eller då – inte hörsammar denna uppmaning har den bara domen att se fram emot. ”Om du inte håller dig vaken ska jag komma som en tjuv”, säger Jesus, och formuleringen känns igen från Nya testamentets tal om Jesu återkomst. I det här sammanhanget syftar det dock mer sannolikt på en annan visitation av Jesus. Domen börjar med Guds hus, skriver aposteln Petrus (se 1 Pet 4:17), och om ingenting dramatiskt händer har de troende i Sardes ett allt annat än trevligt möte med sin Herre att vänta.

Hur ser det andliga läget ut i din egen församling?

Läs på varldenidag.se