1 Skriv till ängeln för församlingen i Efesos: Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som vandrar bland de sju ljusstakarna av guld: 2 Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet. Jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. 3 Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull utan att tröttna.

4 Men jag har en sak emot dig: att du har övergett din första kärlek. 5 Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om och gör dina första gärningar. Annars, om du inte vänder om, kommer jag till dig och flyttar din ljusstake från dess plats. 6 Men den fördelen har du: att du hatar nikolaiternas gärningar som också jag hatar.

7 Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar ska jag ge att äta av livets träd som står i Guds paradis. (Upp 2:1–7)

Efesos var vid den här tiden Mindre Asiens största stad. Det var också platsen för en av urkyrkans viktigaste församlingar. Troligen hade den grundats av missionärsparet Prisca och Aquila, och hade därefter sett prominenta andliga ledare som Paulus, Timotheos och aposteln Johannes passera revy.

Kanske hade det på så sätt smugit sig in en självbild av att ”det är vi som har det”? I så fall ska den inledande presentationen av Jesus tolkas både som en uppmuntran och som en markering: ”Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som vandrar bland de sju ljusstakarna av guld.” Det är Jesus och ingen annan som har församlingarna och deras öde i sin hand.

Klart är att de troende i Efesos får både ros och ris av sin Herre. Om vi börjar med det positiva har de troget bevarat Jesu lära. När Paulus höll sitt avskedstal till församlingens äldste sa han: ”Jag vet att när jag lämnat er ska rovlystna vargar tränga in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. Ja, bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida. Var därför vakna och kom ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, aldrig har slutat förmana var och en av er under tårar” (Apg 20:29–31).

Dessa ord hade man uppenbarligen lyssnat till. Och ändå var det något som fattades: Man hade övergett sin första kärlek. Vad menas egentligen med detta? Det vore olikt Nya testamentet att i första hand syfta på en känsla. Mer troligt är därför att det handlar om den hängivenhet och överlåtelse som från början satte sin prägel på gemenskapen. Kanske hade renlärigheten blivit en avgud, som riskerade att hålla både Herren och andra människor på distans?

Oavsett vilket är det naturligt att associera till Paulus berömda ord i Första Korinthierbrevet: ”Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting” (1 Kor 13:2).

Därmed riktas utmaningen även till oss:

  • Är det viktigare för oss att ha ”rätt” än att vara förälskade i Herren?
  • Är det viktigare att förvalta vårt historiska och teologiska arv än att söka den helige Andes ledning i nuet?
  • Är vi duktiga på att identifiera övertoner och snedsteg, men dåliga på att avsätta tid för att utan förbehåll tillbe vår Frälsare?

Brevet till Efesos är sannolikt ett av de mest relevanta för oss som tillhör dagens svenska kristenhet. Många av oss löper risk att låta våra traditioner och institutioner ta Guds plats på så sätt att vi inte ”behöver” honom på samma sätt som under väckelsetiden. Jesus varnar församlingen i Efesos för att han kan komma att flytta ”ljusstaken” från dess nuvarande plats. Alltså det andliga beskydd och mandat som hänger samman med församlingen som Guds tempel på jorden. I vårt fall är det tydligt att vi åtminstone delvis har börjat närma oss denna punkt. Den explosionsartade tillväxt som präglar på våra dagars kristna kyrka är ju till stor del förlagd till andra delar av världen!

Vår bön bör därför vara att den påbörjade processen inte ska fullbordas. Kanske finns det delar av Sveriges kristenhet som är bortom räddning – som i fråga om tro, hopp och kärlek har satt sitt lit till sig själva och sin egen visdom så till den grad att Gud inte längre har någon plats i deras gemenskap. Men Jesu varning går trots allt ut till oss alla. Alla behöver vi kallas tillbaka till vår första kärlek.

Och ytterst sett handlar ju Jesu ord om honom själv. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss”, skriver Johannes i sitt första brev (1 Joh 4:19). Att komma tillbaka till den ”första kärleken” handlar alltså i grunden om att komma tillbaka till beroendet av Kristus.

En av våra viktigaste utmaningar som kristna är sålunda att vända oss bort ifrån sådant i våra liv som går att beteckna som ”döda gärningar” (jfr Hebr 6:1) – allting som vi gör utifrån vår egen kraft, vår egen vishet och våra egna ambitioner. Kallelsen till Guds folk i alla tider är att låta Jesus och ingen annan vara centrum i våra liv. ”Den som har Sonen har livet”, skriver Johannes (1 Joh 5:12). Därför är det på sin plats att var och en som ”hör vad Anden säger till församlingarna” genom Jesu sändebrev till Efesos en dag kommer att få äta av ”livets träd”.

Läs på varldenidag.se