Att coronapandemin kastar våra rutiner över ända är vid det här laget en etablerad sanning. Men den är också en effektiv avslöjare av undermåliga system. I Sverige har coronan lyckats uppenbara alltifrån obefintliga varulager och bristande myndighetssamordning till ohållbara anställningsförhållanden för våra anställda inom vård och omsorg.
Vad kan då pandemin sägas uppenbara om den kristna kyrkan? Säkert flera saker, och några har vi redan uppmärksammat här på ledarsidan. Men en av de viktigaste har kanske med kvaliteten på vår lärjungaträning att göra.
För några veckor sedan samlade det allkristna nätverket Exponential Europe två tusen deltagare till vad som från början skulle ha varit en konferens om församlingsutveckling, men som i stället blev ett livesänt event på 130 platser i Europa och Eurasien.
Ett av de mest framträdande temana under dagen var behovet av lärjungaformande kulturer. Alltför lätt, hävdade man, kan det bli så att vi i våra kyrkor och församlingar formar konsumenter snarare än lärjungar som lever ”multiplicerande” liv. Eller så är vi så uppbundna av vår pågående verksamhet att vi i realiteten formar volontärer som kan fylla luckor i våra program snarare än lärjungar som lever ut sin tro i vardagen.
När det gäller multiplikationen hänvisade man bland annat till tre grundläggande bibeltexter. Först och främst missionsbefallningarna enligt Matteusevangeliet och Apostlagärningarna (se Matt 28:18–20 och Apg 1:8). Men också ”multiplikationskallelsen” enligt Andra Timotheosbrevet: ”Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra” (2 Tim 2:2).
Med dessa bibelord som grund påtalade man att vi i kyrkan behöver skapa strategier och kulturer som fokuserar på multiplikation snarare än bara addition. Både som enskilda och som församlingar behöver vi helt enkelt ställa oss frågor som: Vem bjuder jag med mig till församlingen? Vem lärjungatränar jag personligen? Finns det viceledare som kan ta över när vår cellgrupp eller någon annan verksamhet ska delas?
Inte minst texten i Andra Timotheosbrevet är i detta sammanhang intressant. Av det som ibland kallas för ”222-principen” framgår ju att det finns hela fyra led inbyggda i evangelieförmedlingen: 1) Paulus som missionär. 2) Timotheos som mottagare av budskapet. 3) Pålitliga människor som Timotheos skolar in. 4) Andra som blir undervisade av dessa. Multiplikation, helt enkelt!
Angående spänningsfältet mellan volontärer och lärjungar konstaterades att coronapandemin har varit med och avslöjat en av våra allvarligaste brister i Europas kristenhet. I många av våra kyrkor och församlingar är trots allt ”idén” knuten nästan enbart till den pågående verksamheten. Men i tider som dessa – när det inte längre finns någon verksamhet att upprätthålla – blir det som att de naturliga utloppen för tron sätts på paus. Det finns ju, lite krasst, ingenting att göra.
Församlingar som däremot har satsat tid och kraft på att träna medlemmarna i vardagstro och i att bygga hållbara andliga rutiner tycks ha blivit mindre drabbade av pandemin. Även om man inte längre har möjlighet att mötas inom kyrkans väggar kan man praktisera det som redan prioriteras av församlingen och dess ledarskap.
En sista hälsning från Exponential Europe kan därför vara denna: Se till att skapa goda strukturer både för lärjunga- och ledarträning – inte bara för den löpande verksamheten. Det är först då som vi kan räkna med en djupgående andlig växt – och med sann multiplikation. Även under coronapandemin.

Läs på varldenidag.se