Om helande är en del av frälsningen – varför är det då så få som blir helade? På denna fråga finns det många olika svar. Två saker som brukar lyftas fram är dels otron, dels den obekända synden.
Att tron spelar en roll för att öppna oss för Guds rikes närvaro och kraft blir tydligt utifrån Nya testamentets undervisning. ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?”, säger Jesus (Joh 11:40). Kopplat till helande kan detta med en bristande tro handla om olika saker. Det kan handla om en så grundläggande sak som att vi inte kan eller vill ta till oss Nya testamentets budskap om att Gud verkligen vill bota. Eller om en överbetoning på att Gud vill använda det onda som drabbar oss för att fostra oss. Otro kan även visa sig i form av direkt olydnad, till exempel i en situation där Gud har gett oss ett löfte om helande utan att vi har tagit detta löfte på allvar.
När det gäller den obekända synden är Bibeln tydlig med att alla former av förhärdelse stänger oss ute från gudsrikets välsignelser (2 Kor 2:10-11; Heb 12:15 m fl). Bitterhet och ovilja att förlåta tycks helt enkelt göra att trons kanal slammar igen. När Jesus undervisar om trons bön påtalar han därför också vikten av försoning människor emellan (se Mark 11:23-25).
Den katolske prästen Francis MacNutt talar i sin bok Helande: För hela människan om så många som elva olika skäl till varför helande i samband med förbön kan komma att utebli. Förutom otro och oförsonlighet tar han upp sådant som obekänd synd, att förebedjaren inte har bett tillräckligt specifikt eller ställt fel diagnos, att den sjuke har bortsett från de naturliga vägarna till helande (medicin, läkarvård, sunda livsvanor och så vidare) samt att tiden för helande ännu inte är inne.
De här sakerna kan säkerligen hjälpa oss att förstå varför Guds helande kraft ibland dröjer eller uteblir. Men för egen del vill jag ändå lyfta fram två helt andra aspekter, som i många lägen nog är de mest avgörande i sammanhanget. Den första har att göra med Nya testamentets ord om att vi som kristna visserligen inte är av världen men att vi ändå är i den (jfr Joh 17:15-18). Samtidigt som det ärar Gud att vi tar hans löfte om helande till oss, hör det helt enkelt till våra grundvillkor som kristna att vi måste leva i det som Bibeln kallar för ”världen”. Detta innebär i sin tur att vi – så länge som vi lever här på jorden – i någon mån måste dela den fallna skapelsens villkor. Och till dessa villkor hör som bekant sjukdomens realitet.
I detta sammanhang kan det även vara läge att nämna att sjukdom och lidande ibland kan tjäna som en påminnelse om vårt beroende av Gud. En annan situation där sjukdom kan främja Guds syften med våra liv är när den hjälper oss att identifiera oss antingen med Herren själv eller med andra människor som lider. Men detta innebär förstås inte att sjukdomen helt plötsligt skulle ha blivit något gott – bara att Gud är så stor att han kan använda även det onda för sina syften (jfr Rom 8:28-29).
Den andra aspekten jag vill lyfta fram har att göra med den allmänkristna erfarenheten att Guds rike visserligen är närvarande här och nu – men ännu inte i sin fullkomlighet. Ett ofta förbisett faktum när vi talar om tro och helande är att Jesus när han befann sig här på jorden representerade gudsrikets fulla närvaro och kraft. Och eftersom tro är den kanal som öppnar för Guds rike är det naturligt att alla som kom till Jesus i tro blev hjälpta.
Men vad är egentligen tro? Som jag själv ser det handlar tro om att bejaka sitt beroende av Gud. Och som en följd av det: att verkligen komma till Jesus med våra personliga behov – till exempel om vi är sjuka. Detta måste i sin tur innebära att bara det faktum att vi kommer till Jesus är ett uttryck för tro! Om vi har åtminstone en gnutta tro för helande, kan det därför inte vara avsaknaden av tro som vi ska fokusera på om inget händer. I stället är det graden av gudsrikesnärvaro.
Av skäl som ofta är omöjliga att förstå tycks Guds rike vid olika tillfällen vara mer eller mindre närvarande. I sammanhang som präglas av en stark ande av tillbedjan – till exempel i en församling där det är väckelse – kan Guds närvaro vara så påtaglig att den påverkar hela atmosfären. Vid sådana tillfällen är det också vanligare med olika slags under och tecken. Andra exempel kan vara kloster eller lägergårdar där kristna under lång tid har kommit samman för att be – även där tycks det vara vanligare än på andra platser att människor kommer till tro eller blir helade.
Samtidigt bör det kanske tilläggas att sjukdom i sig inte behöver vara något tecken på att Gud skulle vara frånvarande. Vid en troende människas sjuk- eller dödsbädd kan det tvärtom vara en oerhört påtaglig gudsnärvaro. Tron öppnar oss för Guds rike, men i det Nya förbundet finns ingen orsak- och verkanprincip som gör att tron alltid ger oss del av de välsignelser vi ber om.
Det jag själv tycker är så befriande med dessa perspektiv på helande och tro är att de hjälper oss att inte fastna i prestationer och krav. Tro är beroende. Tro är tillit och förtröstan. Tro är att komma till Jesus. Vi får ta hans löften på allvar och komma till honom med alla våra behov, men om ingenting påtagligt händer behöver vi inte drabbas av tvivel eller förkastelse för det. I stället får vi be att Jesus ska bevara vår tro och vår förväntan, och att hans helande kraft en dag ska bryta igenom också i våra liv.
Oavsett när detta händer får vi vila i att alla Guds löften kommer att besannas, och att all sjukdom ska lämna våra kroppar i himlen!
Ursprungligen publicerad i Världen idag 150209
