I polisutbildningen vid Södertörns högskola får man sedan en tid tillbaka lära sig att man som polis ska anlägga ett intersektionellt perspektiv på sitt arbete. I stället för att vara neutral och behandla alla människor lika, uppmanas man helt enkelt att behandla människor olika beroende på deras könsidentitet, sexuella läggning, etnicitet, ålder med mera.

Det här är bara ett av många exempel på den nya uppsättning normer som i dag lanseras i identitetspolitikens och det normkritiska tänkandets kölvatten. Och som så ofta annars bottnar det i en klassisk marxistisk maktanalys: det viktigaste är inte vem som har ”rätt” eller vem som i sak har de bästa argumenten, utan vem som är eller upplever sig vara mest underdog. Ju längre ned man står i den formella eller informella makthierarkin, desto större blir ens rätt att kräva omgivningens anpassning till ens egna perspektiv.

Även för många kristna kan detta sätt att tänka verka tilltalande. Var det inte samhällets olycksbarn som Jesus sökte sig till när han vandrade här på jorden? Och lär oss inte både Gamla och Nya testamentet att vi på ett särskilt sätt ska värna den fattige, den faderlöse, invandraren och änkan?

Sanningen är dock att svaret på dessa frågor är både ja och nej. Om vi börjar med Jesus är det helt korrekt att han ofta sökte upp individer som andra höll på armslängds avstånd. Men det är lika korrekt att Jesus ofta umgicks med personer som rankades högt på den sociala skalan. Evangelierna gör helt enkelt klart att både fattiga och rika, både maktlösa och mäktiga, sökte upp Jesus och välkomnades in i hans rike.

Det provocerande låg alltså inte i att någondera grupp skulle ha stängts ute – utan i att alla blev mötta utifrån samma grundläggande förväntningar. Oavsett social status var det genom omvändelse och tro som man blev (och blir) Jesu lärjunge. Något som dock tycks vara mer svårsmält för många rika och mäktiga än för många fattiga och maktlösa.

På motsvarande sätt förhåller det sig med Bibelns tal om att värna den fattige, den faderlöse, invandraren och änkan. Syftet med denna uppmaning är inte att dessa ska spelas ut mot några av samhällets övriga medborgare. Vare sig juridiskt eller ekonomiskt ska förhållandena vändas upp och ner, så att de marginaliserade börjar förtrycka dem som tidigare stod dem emot.

Nej, i skarp kontrast till det marxistiska tänkandet står Bibeln för en radikal likabehandlingsprincip. Parallellt med alla uppmaningar att se till behoven hos samhällets olycksbarn, möts vi därför också av bibeltexter om att inte låta omsorgen gå över i en ny typ av förtryck.

”Du ska inte följa mängden och rätta dig efter den i det onda, så att du vränger rätten när du vittnar i något mål”, står det i Andra Moseboken. Och så förtydligas det: ”Du ska inte vara partisk för den fattige i hans rättssak” (2 Mos 23:2–3). Likadant låter det i Tredje Moseboken: ”Du ska inte hålla med någon för att han är fattig och du ska inte vara partisk för den som har makt. Du ska döma din nästa med rättvisa” (3 Mos 19:15).

Både Gamla och Nya testamentet slår alltså ett slag för såväl opartiskhet som rättvisa. Och det är här som våra dagars identitetspolitik kör i diket. När vi – likt polisaspiranterna på Södertörn – uppmanas att lägga likabehandlingstanken åt sidan till förmån för ett ”högre ideal” om att värna minoriteterna, eller när vi – likt många marxistiskt influerade rörelser – uppmanas att vända upp och ner på de tidigare maktstrukturerna … då kan vi vara säkra att vi rör oss bort från det bibliska förhållningssättet.

Att behandla alla människor lika är förvisso inte lika kittlande eller revolutionärt som att låta minoriteterna ”ge igen” mot dem som upplevs ha en privilegierad ställning. Men om vi vill bygga ett samhälle där Guds rikes principer får råda är det den vägen vi måste gå. Till saken hör ju också att spåren efter tidigare generationers revolutioner förskräcker. I det avseendet är inte identitetspolitiken så ny som det i vissa fall kan verka.

Läs på varldenidag.se