Med jämna mellanrum uppstår det debatter om hur vi som kristna ska se på Gamla testamentet. Detta är i sig inte något konstigt. Bibelns båda huvuddelar utspelar sig i olika historiska kontexter och representerar olika epoker av Guds stora frälsningsplan för mänskligheten. Så gott som alla kristna är därtill överens om att det finns saker som påbjuds i Gamla testamentet som vi som kristna inte är förpliktigade eller ens uppmuntrade att hålla fast vid. Ett tydligt exempel kan vara omskärelsen av nyfödda gossebarn, men också lagarna om ren och oren föda hör hemma i denna kategori.
Den troendes förhållande till Gamla testamentets bud är ett stort tema, och i den här artikeln ska jag begränsa mig till ett enda kapitel i Nya testamentet – nämligen första delen av Jesu bergspredikan. Särskilt tänker jag på ett uttryck som Jesus flera gånger använder där, och som jag menar hör till de mest missförstådda i hela evangeliet: ”Ni har hört att det är sagt … Men jag säger er” (Matt 5:21–22 m fl).
Många människor som kommer till dessa ord läser dem som en kritik av Gamla testamentets undervisning. Lite som en duell mellan Jesus och Mose: ”Mose sa visserligen det här, men han hade inte så bra koll på vad som är Guds vilja – jag, däremot, har tillgång till Guds sanna uppenbarelse. Därför kan ni lägga Gamla testamentet på hyllan och enbart lyssna till mig.”
Som redan har nämnts kompliceras denna fråga av att det verkligen finns saker i Gamla testamentet som haft sin tid. Men måste detta tolkas som att Mose inte skulle vara att lita på? Och mer specifikt: Betyder det att Jesus i bergspredikan kommer med markeringar mot Gamla testamentets undervisning som sådan?
Jag menar att båda dessa frågor måste besvaras med ett bestämt ”nej!” För detta finns det flera olika skäl, och jag ska här följa den anglikanske teologen John Stotts resonemang i boken The Message of the Sermon on the Mount (BST).
Det första skälet att avfärda ”förkastandehypotesen” är att en närläsning av texten visar att det inte är själva buden som Jesus kritiserar, utan hur dessa ofta utlades av fariséerna. För att vara konkret ifrågasätter Jesus aldrig förbuden mot mord, äktenskapsbrott, edsvärjande etc; i stället fördjupar han förståelsen av vad buden handlar om. I likhet med dekalogens sista bud (”du ska inte ha begär …”) betonar han insidan snarare än bara de yttre handlingarna.
Stott pekar vidare på att detta bekräftas av Jesu ordval. Normalt när han citerar Gamla testamentet använder han sig av uttrycket ”det står skrivet” (grek gegraptai). Men i kritiken av fariseerna säger han i stället ”det är sagt till fäderna” (Matt 5:21, 33) eller bara ”det är sagt” (grek errethe). Vad Jesus diskuterar är alltså inte lagen som sådan, utan dess tolkning; i anslutning till detta hävdar han att det är hans tolkning, snarare än fariseernas, som är auktoritativ.
Det tredje argumentet från Stotts sida kommer från den omedelbara kontexten. Faktum är nämligen att Jesus inleder hela detta avsnitt av bergspredikan med att betyga sin respekt för Mose lag. ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna”, säger han. ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Jag säger er sanningen: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett” (Matt 5:17–18).
Man kan självklart invända att det (än en gång) finns delar av Gamla testamentet som inte längre är bindande för Jesu lärjungar. Men i dessa verser bekräftar ändå Herren lagens auktoritet, inte genom att påstå att du och jag skulle vara skyldiga att hålla alla lagens bud, utan genom att själv leva upp till deras ursprungliga intention. Som aposteln Paulus sammanfattar det hela: ”när tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt” (Gal 4:4–5). Jesu fullkomliga laguppfyllnad – i sig en bekräftelse av lagens auktoritet – gör att lagens välsignelse förmedlas vidare till alla som genom tron säger sitt ja till Jesu gärning. ”Så skulle välsignelsen som Abraham fått komma till hedningarna i Jesus Kristus, så att vi genom tron skulle få den utlovade Anden” (Gal 3:14).
Sist men inte minst pekar John Stott på Jesu exempel i evangelierna i stort. Gång efter annan citerar han Gamla testamentets texter, och han gör det med anspråket att dessa är Guds inspirerade ord. Helt följdriktigt kan han också säga att ”Skriften kan inte upphävas” (Joh 10:35). För att inte tala om att han fortsätter sitt tidigare anförda resonemang i Matteus 5:17–18 med orden: ”Därför ska den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och lär ut dem, han ska kallas stor i himmelriket” (Matt 5:19).
Rent allmänt är det intressant att Jesus i vissa kretsar har fått ett rykte om sig att vara liberal, särskilt i fråga om etiska frågor. En innantill-läsning av Jesu bergspredikan visar nämligen att han om något skärper lagens bud (även om ovanstående genomgång visar att han snarare bekräftar och fördjupar än skärper dem).
Med detta gör han klart att det som räddar oss från domen inte är att Gud ser mellan fingrarna med synden och tonar ned lagens krav, utan att Jesus uppfyller lagen i vårt ställe och erbjuder ångerfulla syndare sin nåd. Lagen och nåden kan på så sätt beskrivas som olika, men i båda fallen gudagivna, paradigm. Båda bekräftar Guds heliga standard, men bara Guds nåd anvisar en väg som leder till frälsning för en i synd fallen mänsklighet.
Även sedan vi har tagit emot Guds nåd och förlåtelse kvarstår dock vår kallelse till ett heligt liv. Inte för att, som fariséerna försökte, kvala in i Guds rike på egna meriter. Utan som en respons på Guds nåd och i den helige Andes kraft. Som aposteln Petrus formulerar det hela: ”Spänn därför bältet om livet, var vakna och hoppas helt och fullt på den nåd ni ska få när Jesus Kristus uppenbarar sig. Som lydnadens barn ska ni inte följa de begär som ni levde i förr, när ni var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör. Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig” (1 Pet 1:13–16).
Det är mot denna bakgrund som vi ska förstå Jesu smått chockerande ord, också dem från samma del av bergspredikan: ”Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer ni aldrig in i himmelriket” (Matt 5:20). Jesus talar här om en rättfärdighet som växer fram utifrån den helige Andes verk i våra hjärtan – inifrån och ut. Fariseernas rättfärdighet, däremot, tar sin början i det yttre och saknar förmågan att leva upp till lagens intentioner. För att kompensera för detta, tog de sig friheter i relation till Guds bud – antingen genom att tumma på Skriftens principer, eller genom att bygga ”staket” runt lagen, så att de med hjälp av människobud kunde hålla sig borta från att gå emot lagens bokstav.
Det är detta som Jesus kritiserar i bergspredikan. Samtidigt gör han alltså klart att det är han och ingen annan som har sista ordet i fråga om uttolkningen av Guds bud. Han säger helt enkelt att han är Gud själv. Det är bara om vi kommer till evangelierna med den förståelsen, som vi har förutsättningar att förstå vad Nya testamentet vill lära oss på temat lag, nåd och kristen helgelse.
Läs på Pastoraltidskrift.se
