Den 18 juni beslutade regeringen, tillsammans med stödpartierna C och L samt KD, om en förlängning av den tillfälliga migrationslagen. Delar av sexpartiuppgörelsen från 2016 har samtidigt modifierats, och den största nyheten är förändringarna i regelverket för familjeåterförening.
Att familjer mår bäst av att vara tillsammans är självklart. Därmed finns det goda skäl att känna glädje över alla som nu kommer att få denna möjlighet. Särskilt tros förändringen gynna personer från Syrien, eftersom dessa normalt bara har klassats som ”skyddsbehövande” och därmed inte åtnjutit samma rättigheter som ”riktiga” flyktingar.
Detta innebär dock inte att frågan skulle vara enkel. Det regelverk som riksdagen har klubbat igenom betyder att make, maka, sambo eller barn under 18 år får komma hit om deras respektive/förälder beviljats uppehållstillstånd som flykting, skyddsbehövande eller vad som kallas ”synnerligen ömmande omständigheter”.
Vad kritikerna oroar sig för är dock, med situationen 2015 i färskt minne, att Sverige på nytt ska locka till sig betydligt fler asylsökande än vi har ekonomiska och integrationspolitiska resurser att hantera. En av lärdomarna från den kaotiska hösten var ju just att ett regelverk som sticker ut jämfört med Europa i övrigt tenderar att få denna sådana följder.
En annan sak som lagens kritiker oroar sig för är att generösare regler kring anhöriginvandring ska sättas i system. Att det helt enkelt kommer att sändas representanter för olika klaner och familjer som, när de väl har fått uppehållstillstånd, ordnar så att hela släkten kan få en möjlighet att stanna i Sverige – på skattebetalarnas bekostnad.
Ett sådant scenario ligger dock lång ifrån hur lagen är tänkt att fungera. Först och främst är det bara kärnfamiljer som inkluderas i den nya uppgörelsen. Men det är också så att beslutet innebär skärpta regler i fråga om försörjningskrav. De anhöriga i Sverige måste helt enkelt kunna försörja både sig själva och sin partner för att få ta hit honom eller henne.
Det stora frågetecknet gäller i stället barnen. Barn under 18 år blir enligt regelverket garanterade möjlighet till återförening. Och liknande med minderåriga som kommer ensamma till Sverige; i de fall då dessa får permanent uppehållstillstånd grundat på asylskäl, eller (efter den 24 november 2015) tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting, har de nämligen möjlighet att utan försörjningskrav ta hit sina föräldrar – som därefter kan ta hit även minderåriga syskon. En av de långsiktigt intressantaste frågorna är därför vilka konsekvenser som denna aspekt av lagstiftningen kommer att få.
Trots glädjen över familjer som nu kommer att återförenas, behöver kritikernas frågor därför tas på allvar. För bara några år sedan hade vårt land så många undantag från försörjningskravet att det i praktiken bara omfattade någon procent av alla anknytningsärenden – ett faktum som fick betydande konsekvenser när migrantströmmarna ökade.
Ett annat orosmoln har med den svenska vårdapparaten att göra. Inte minst i sommartider duggar larmrapporterna tätt från sjukhus som klagar över ohållbara arbetsförhållanden. Det är personalbrist, platsbrist, resursbrist … Att då öppna för helt nya grupper som omfattas av rätten till vård blir naturligtvis en utmaning för ett redan ansträngt system.
Under det senaste decenniet har Sveriges migrationspolitik rört sig fram och tillbaka – från full fart framåt till back i maskin. Till detta kan läggas den omtalade gymnasielagen, som även den har blivit förlängd i och med riksdagens beslut. Mot bakgrund av detta kan vi även framöver ha anledning att diskutera, och sannolikt också justera, vår lagstiftning på området.
Stora förhoppningar får här sättas till den parlamentariska kommitté som precis har blivit tillsatt, och vars uppdrag är att ”minska behovet av tillfälliga lösningar och säkerställa en permanent ordning med ett brett stöd i den svenska riksdagen”. Kommitténs betänkande kommer att bli avgörande för nästa fas i debatten om hur Sveriges migrationspolitik ska konstrueras.
Läs på varldenidag.se
