Det finns ett uttryck som lyder: ”Den kristna kyrkan är alltid bara en generation bort från utplåning.” Och även om orden är provocerande, måste vi i någon mening ge dem rätt: Kyrkans förmåga att nå nästa generation med evangeliet kommer alltid att vara en ödesfråga.

Samtidigt är det få saker som kristenheten sliter så mycket med som detta. Vi ägnar församlingsmöten åt att diskutera våra generationsklyftor. Vi kämpar för att få ihop ett ledarteam till söndagsskolan. Vi våndas över våra egna barn.

Få är de sammanhang som kan slå sig för bröstet när det gäller detta. De flesta som kommer till tro i den globala kyrkan gör det visserligen inom ett karismatiskt evangelikalt sammanhang. Men åtminstone i Sverige står majoriteten av alla kyrkor inför en utmaning när det gäller sina barn och unga. Skillnaden kan däremot ligga i när ”krisen” infaller.

Sammanhang som inte utmanar till något aktivt lärjungaskap, såsom stora delar av Svenska kyrkan, tappar de flesta av sina ungdomar strax efter konfirmationen. I traditionellt frikyrkliga sammanhang brukar den akuta situationen uppstå senare, ofta när de unga flyttar hemifrån och möter ”verkligheten” i en sekulariserad studentmiljö. I alla sammanhang finns förstås också grupper som kliver av tåget tidigare – inte minst i den känsliga tween-åldern.

Finns det då något generellt att säga om hur tron kan förmedlas vidare till nästa generation? Ja, en hel del. Här och nu vill jag få lyfta fram något som den norske teologen Erling Birkedahl formulerar i sin avhandling Noen ganger tror jeg på Gud, men?

Birkedahl talar om att tron kan sägas få sin näring utifrån tre specifika dimensioner: Den kognitiva, den emotionella och den sociala. Annorlunda uttryckt: tron växer fram utifrån vårt reflekterande, våra upplevelser och den gemenskap som vi är en del av. Ju fler av dessa dimensioner som är engagerade, desto stabilare blir därför vår kristna tro.

Några slutsatser som man kan dra av detta är att en kyrka som vill skapa goda förutsättningar för att både vinna och behålla nästa generation för Kristus, behöver arbeta på åtminstone tre fronter. Det behöver finnas …

… en intellektuell dimension, där kritiska frågor välkomnas och där man inte uppmanas att offra logiken på trons altare.

… en känslomässig dimension, där möjligheten ges till bön, lovsång och gudsmöten.

… en social dimension, där det finns möjlighet att ”bara vara” och bygga goda och djupa vänskapsband till människor som delar ens tro.

Det är lätt att se att olika kyrkor ”nischar” sig genom att särskilt betona en eller två av dessa dimensioner. Men nyckeln ligger alltså i att inte bli för snäv. Om kyrkan främst möter behov som lika lätt kan fyllas någon annanstans, är risken nämligen stor att man efter hand ”hoppar vidare” till sammanhang utanför kyrkan.

Ett klassiskt exempel på detta är den tajta sociala miljön, som enkelt ersätts av en icke-kristen vänkrets när man bryter upp och flyttar till en ny plats. Eller en upplevelsecentrerad miljö, som i en likaledes upplevelsecentrerad kultur befinner sig på en extremt konkurrensutsatt marknad; om tron i första hand förknippas med en viss upplevelse, kan den helt enkelt ersättas av alltifrån ett liv av festande eller shopping till en förälskelse i en icke-kristen pojk- eller flickvän.

Faktum är att det finns annan forskning som tyder på att de individer som står starkast i sin tro är de som fått sin primära förankring i tron utifrån den kognitiva dimensionen, eftersom det är dessa som har lättast att stå pall i mötet med en skeptisk eller anti-kristen omvärld.

Men som sagt: Poängen ligger i helheten. Där alla de tre dimensionerna är starka, finns de bästa tänkbara förutsättningarna för en tro som håller hela livet. Och egentligen räcker det ju att läsa det som enligt Jesus är det ”största och första budet” för att förstå detta: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.”

Läs på varldenidag.se