Det talas mycket om hederskultur numera. Det är bra. Alltför länge har vi i Sverige blundat för de kulturella normer som präglar flera av våra största invandrargrupper och som bland annat manifesteras i destruktiva sedvänjor som hedersförtryck, hedersvåld och hedersmord.
Samtidigt kan det vara värt att påpeka att alla former av hederskultur inte nödvändigtvis är av ondo. Historiskt kan man säga att hederskulturer har utvecklats i miljöer där centralmakten har varit svag eller obefintlig och där det därför har fallit på släktens eller klanens lott att skipa rättvisa när någon närstående utsatts för brott. I detta avseende är alltså hederskulturen en logisk respons på ett politiskt och samhälleligt vakuum.
Det är även lätt att se att vi i Sverige ofta parkerar i det motsatta diket. ”Hedra din far och din mor”, säger Skriften (2 Mos 20:12). Och: ”För ett grått huvud skall du resa dig upp, och den gamle skall du ära” (3 Mos 19:32). Men i dagens svenska kultur är det snarast motsatsen som är norm: De äldre ses som en belastning för det mesta är det individen som trumfar över kollektivet. Var och en sköter helt enkelt sig själv.
Fast riktigt så enkelt är det inte heller. För mitt i vår svenska hyper-individualism finns det faktiskt tydliga inslag av just ”hedersförtryck” – om än i en annorlunda form än den som råder i exempelvis Mellanöstern och Nordafrika.
Till exempel är det vanligt med olika former av ”skamning” av personer som har blivit påkomna med att gå emot normer som är centrala i vår svenska mainstream-kultur. Precis som i traditionella hederskulturer handlar det ofta om sexuella handlingar – om än av grövre slag än att ”bara” ägna sig åt sex utanför äktenskapet. Den offentliga person som åker fast för sexköp eller för andra former av sexualbrott riskerar att utan pardon bindas fast vid den för tillfället mest effektiva skampålen. I stjärnkocken Paolo Robertos fall var det löpsedlarna på våra största dagstidningar. För andra räcker det med aggressiva inlägg i sociala medier.
På liknande sätt är det i Sverige och på andra håll i världen ett problem med personer som hämnas på sina tidigare flick- eller pojkvänner genom att lägga ut nakenbilder eller -filmer på nätet, antingen för att straffa dem eller för att pressa dem att stanna kvar i en dysfunktionell relation. ”Hämndporr” är sedan några år ett etablerat begrepp och juristerna diskuterar för fullt hur de som ägnar sig åt denna typ av skamning ska kunna lagföras.
Även på andra områden möter vi skamningen som samhällsfenomen. Vi ser den i uttryck som ”flygskam” och ”barnskam”, och utifrån det faktum att ”brunsmetning” och guilt by association är några av de mest utbredda – och effektiva – verktygen att trycka till sina åsiktsmotståndare. I den akademiska världen märker vi det genom deplatformeringen som gör att personer som i en ideologiskt laddad fråga kan beläggas med ”fel” åsikt tenderar att berövas sina tidigare plattformar.
Kort sagt: Även i Sverige odlas ett slags hederskultur. Visserligen inte så att kollektivet vänder sig mot individen på grund av sin egen sårade heder – men däremot så att det vänder sig emot individen för att ta ifrån honom eller henne sin heder. Det är skampålen snarare än blodshämnden som är den historiska förebilden.
Betyder detta att vi inte offentligt får markera mot personer som har gjort fel? Inte nödvändigtvis. Däremot bör vi vara noga med våra egna motiv. Ställer vi någon vid den offentliga skampålen för att hans eller hennes gärningar kräver det, eller för att vi vill främja vår personliga agenda? Gör vi det rentav för att vi njuter av att trycka ut våra meningsmotståndare i marginalen?
Hur vi än gör kan vi alla må bra av lite självrannsakan när vi – med rätta – kritiserar negativa inslag i vissa invandrargruppers kultur. Kombinationen av hämnd och förlorad heder är inte okänd i Sverige heller. De möter oss bara i en annorlunda skepnad.
Läs på varldenidag.se
