Många kristna har ett kluvet förhållande till GT. Nog för att Psaltaren hör till de mest älskade böckerna mellan Bibelns pärmar, men delar av de historiska och profetiska böckerna får ändå en hel del av oss att resa ragg. Särskilt talet om dom och straff väcker reaktioner. Kan det verkligen vara samma Gud som uppenbarar sig i Jesus Kristus som talar genom dessa texter?
De här frågorna lever också i samtidskulturen. Vänsterfeministen Eva Moberg skriver till exempel följande i en ”recension” av Bibel 2000: ”Jag hade hoppats att Gud skulle utvecklas vartefter GT framskred – verket avspeglar dock åtskilliga sekler, till och med årtusenden, och skrevs av många olika författare. Men tyvärr. Ända fram till slutet av de kanoniska böckerna förbannar han, hotar, hämnas, straffar och lovar guld och gröna skogar åt dem som lyder och prisar honom. […] Herren skulle kunna vara läromästare åt Attila, Hitler, Stalin, Idi Amin, Saddam Hussein, Milosevic och grabbarna. Han är en fullblodsnazist, med modernt språkbruk, och det är ju vad nyöversättningen eftersträvar?”[1]
Även Jonas Gardell har gjort sig känd för sin kritik av GT:s Gud. I boken Om Gud talar han om Herren som en ”slaktens gud, förintelsens gud och folkmordens gud”. Han hävdar att ”flera av de gudsbilder som bibeln ger oss [har] demoniskt ursprung” och han menar – helt följdriktigt – att vi måste förpassa dessa texter till historien.[2]
Så här drastiskt brukar man inte uttrycka sig i den inomkyrkliga debatten. Men även där kan alltså frågetecken resas. Så vad ska vi egentligen säga: Är det samma Gud i GT och NT?
På det formella planet är det här en ganska enkel fråga att besvara. Hela den kristna kyrkan bekänner nämligen både GT och NT som Guds ord. Jesus och apostlarna citerade ofta och gärna GT:s skrifter, och sanningen är ju att de inte hade någon annan Bibel än den judiska att hänvisa till. GT var den Bibel som Jesus själv läste.
Samtidigt finns det ett skav här. Grovt uppdelat består Bibeln av två olika förbund – Sinaiförbundet och Jesusförbundet – och långt ifrån allt som var viktigt i Sinaiförbundet är viktigt för den kristna kyrkan. Många av GT:s lagar är till exempel passé och frågan kan lätt inställa sig om även andra delar av Bibeln borde ”rensas bort”?
Inte minst upplever många att NT talar om Guds nåd och kärlek på ett annat sätt än GT. Och säger inte Jesus själv att ”lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus”? (Joh 1:17)
På denna fråga skulle jag själv svara: ja och nej. Om vi börjar med den specifika bibelversen är det faktiskt så att ordet ”men” inte finns i den grekiska grundtexten. Johannes tycks alltså beskriva ett klimax snarare än en kontrast: Genom Mose fick vi Guds lag, men genom Jesus har vi nu fått ännu mer av Guds nåd och sanning.
Alla som kan sitt GT vet också att även denna del av Bibeln talar om vikten av nåd och om sanning. Som det gång på gång upprepas i Psaltaren: ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd” (Ps 118:1 m fl).
Inte heller kan man göra någon strikt uppdelning mellan GT och NT när det gäller Guds mer svårsmälta egenskaper. Domen och möjligheten att gå förlorad är till exempel ett vanligt tema i NT – inte minst hos Jesus själv. Och när det gäller Guds vrede över synden får den i NT den mest drastiska konsekvens man kan tänka sig, när Guds egen Son hängs upp på trä och blir till en ”förbannelse” för vår skull (se Gal 3:13).
I stället för att kontrastera Bibelns olika gudsbilder mot varandra, bör vi därför fokusera på de olika spelreglersom gäller inom respektive förbund.
- I GT talas det om ett etniskt gudsfolk som får ett fysiskt land med geografiska gränser. Helt följdriktigt får de också fysiska fiender, som bland annat bekämpas genom GT:s många krig.
> I NT talas det om ett gudsfolk för alla folk och stammar som tillhör ett andligt rike utan geografiska gränser. Helt följdriktigt ska vi som kristna inte kämpa ”mot varelser av kött och blod” (Ef 6:12).
- I GT råder en politisk teokrati, där Guds lag behöver reglera även det civila livet. Därför är det ”öga för öga, tand för tand” som gäller.
> I NT är tanken på en jordisk teokrati borta och församlingen är i allt kallad att förverkliga Bergspredikans etik.
- I GT sker domen ofta direkt och på fysiskt konkreta sätt.
> I NT är Guds dom till stor del framflyttad till Jesu återkomst, då Jesus själv ska träda fram som ”konungarnas konung och herrarnas herre” som ”dömer och strider rättfärdigt” (se Upp 19:11–16).
Kontinuitet gällande gudsbild, men kontrast gällande förbundens olika spelregler, alltså. Låt oss läsa vår Bibel med detta för ögonen!
Läs på budbararen.nu
[1] Eva Moberg, ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”, Ordfront 1–2/2000, s 47.
