År 410 plundrades Rom av visigoterna, ett tilltag som sände chockvågor genom hela imperiet. Naturligtvis var det många som ställde sig frågan hur detta oerhörda kunde ske. Många riktade också strålkastarljuset mot den kristna tron: kunde det vara kejsarens anammande av denna som statsreligion för 25 år sedan som gjorde att olyckan nu hade drabbat dem?
Denna och liknande frågor fick kyrkofadern Augustinus att skriva en av historiens mest inflytelserika böcker: Guds stad. I denna argumenterade han för kristendomens överlägsenhet över polyteismen. Vidare hävdade han att den kristna tron skulle ses som en orsak till Romarrikets framgång snarare än till dess fall. Samtidigt varnade han för att fästa alltför stor tilltro till det jordiska styret. Den enda stad som i längden kommer att bestå är Guds stad – det himmelska Jerusalem.
Frågan om kristendomens förhållningssätt till politik i allmänhet och staten i synnerhet har ända sedan Apostlagärningarnas tid varit föremål för debatt. Ytterligheterna i vår svenska kontext har å ena sidan varit luthersk statskyrka och å andra sidan anabaptistisk världsfrånvändhet. Oavsett teologisk tradition är det dock en högst aktuell fråga. Som den också skulle kunna formuleras: ”Är den kristna tron regeringsduglig?”
Spontant är vi säkert många som ryggar tillbaka inför denna formulering. ”Som kristna ska vi ju ägna oss åt Guds rike, inte åt partipolitik och åt den strävan efter makt som är en del av det politiska spelet.” Men oavsett hur vi resonerar angående detta är det omöjligt att fly ifrån själva frågeställningen. Den kan nämligen brytas ned i ett antal högst aktuella delfrågor: Har kristendomen något svar på vår tids samhällsproblem? I fråga om invandringen? Tiggeriet? Socialförsäkringssystemet? Terroristbekämpning? Straffpåföljden av olika slags brott?
Ryggmärgsreflexen för många svenskar tycks vara att en kristen hållning i dessa frågor alltid handlar om ”snällhet”. Att man helt enkelt kan sätta likhetstecken mellan att vara kristen och att säga ja. Ja till fler invandrare (oavsett invandringsskäl), ja till högre ersättningar (oavsett konsekvenser i fråga om motivation att ta sig ur sitt bidragsberoende), ja till mildare straff (som kristna ska vi ju se mellan fingrarna med människors överträdelser!?).
Men denna attityd är inte hållbar. Det första vi kan konstatera är att om så hade varit fallet skulle Augustinus inte ha haft något att säga till kyrkans försvar. Då hade det verkligen varit romarrikets kristnande som var orsaken till dess oförmåga att stå emot visigoternas angrepp!
Men även i övrigt är det lätt att belägga att kyrkan har stått för något annat än en allmän släpphänthet. Och då talar jag inte bara om perioder av andligt förfall. Det är fullt möjligt att som kristen hävda att ett samhälle måste ha en balans mellan rättigheter och skyldigheter, mellan ansvarstagande och generositet, mellan sanning och nåd. ”Kärleken gläds med sanningen”, skriver Paulus, och detsamma måste rimligen gälla inom politiken. Det goda samhället förutsätter gränsdragningar som av vissa kommer att uppfattas som negativa. Först i det himmelska Jerusalem kan vi förvänta oss en annan ordning.