Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen har rönt stort intresse. Första upplagan tog slut på två veckor, och ett stort antal debatt-, kultur- och ledarsidor har redan kommenterat innehållet. Även på förhand var intresset betydande, något som bland annat visade sig genom den crowdfunding-kampanj som Arpi drog igång och som genererade 722 000 kronor till projektet.
Vad är det då som gör boken så speciell? Ja, det är nog många saker. Att Ivar Arpi är en av media-Sveriges viktigaste influencers gör förstås sitt till – han har 97 000 följare på Twitter. Men även det faktum att han skriver tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn sticker ut, då hon visserligen är mindre känd men desto mer insatt i själva sakfrågorna. Hennes stora bidrag är att hon själv har varit anställd på Nationella sekretariatet för genusforskning, och därmed har sett mycket av det som boken beskriver från insidan.
Bara att det skrivs en kritiskt granskande bok om feminismens inflytande på det offentliga Sverige är förstås en smärre sensation. Visserligen är det inte unikt – författarna nämner exempelvis Susanna Popovas bok Elitfeministerna från 2004. Vad som däremot är unikt är att vi här har en bok som med en alltigenom sekulär utgångspunkt ifrågasätter stora delar av det tankegods som är förknippat med tredje vågens feminism, och som särskilt går på djupet i den så kallade jämställdhetsintegrering som pågår på våra högskolor och universitet.
Bokens grundläggande teser presenteras i baksidestexten: ”En revolution sveper genom våra universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering och används som täckmantel för en radikal och djupgående process. Kvinnor kvoteras in, bakom lyckta dörrar. Forskare tystnar av rädsla för repressalier. Kunskapen snedvrids när forskningsmedel villkoras med att man måste anlägga ett genusperspektiv – om det så är glaciärer, mumintroll eller brofästen man forskar om. Det som nu sker på universiteten påverkar snart hela samhället.”
Om man läser boken ur ett politiskt perspektiv är det sannolikt just dessa områden som framstår som viktigast. ”Regeringen har i realiteten beordrat en politisering av svenska universitet”, skriver författarna, samtidigt som de konstaterar att ”jämställdhetsintegrering” står för något helt annat än gemene man torde associera till. Förutom ett radikalt program för kvotering av kvinnliga universitetsanställda handlar det nämligen om att implementera det synsätt på kön som karakteriserar tredje vågens feminism: att alla skillnader mellan kvinnor och män är konstruktioner, och att jämställdhet kan definieras utifrån lika utfall.
Ett av bokens mest omskakande avsnitt handlar om jämställdhetsintegreringen på Chalmers tekniska högskola. Som så många andra institutioner med fokus på teknik, fysik, matematik, arkitektur och liknande råder här en klar övervikt av män – både bland lärare och studenter. Att forskningen visar att detta harmonierar med mäns och kvinnors generella studieval spelar ingen roll. Målet är fullständig utjämning av könsobalansen, och ett första steg är att 40 procent av professorerna ska vara kvinnor. Nuvarande siffra är 17 procent.
För att påskynda processen har man avsatt 300 miljoner (!) för projektet, vilket bland annat möjliggör utköp av manliga professorer för att ersätta dessa med kvinnor. Och på liknande sätt med andra nyanställningar: den fakultet som anställer en kvinna får pengar ur projektbudgeten, medan den som i stället väljer en man blir utan medel. Mycket tydligare kan inte budskapet göras!
Den som läser från början till slut får dock ännu mer än detta att tänka på. Till exempel vad som händer när ”risk för diskriminering” anses räcka för att man som chef ska tvingas utreda en situation – trots att ingen har gjort någon formell anmälan. Eller när polisen, som är fallet på Södertörns högskola, får lära sig att bemöta människor olika (sic!) beroende på vilken minoritetsgrupp de kan tänkas tillhöra.
Även Anna-Karin Wyndhamns inifrånskildringar av Nationella sekretariatet för genusforskning är sorglig läsning, och även om de är partsinlagor ger de en bild av en minst sagt dysfunktionell arbetsplats.
Sammantaget har Wyndhamn och Arpi gett oss en angelägen samtidsskildring. Innehållet spretar åt lite olika håll, men den som läser med ett öppet sinne får en crash course i såväl genusteori som samtida utbildningspolitik. Själv slog jag ihop boken med en blandning av tacksamhet och förfäran. Tacksamhet till författarna. Förfäran över vad som pågår vid några av Sveriges viktigaste lärosäten.
Läs på varldenidag.se