Det finns många olika modeller för hur ett kristet ledarskap kan struktureras. Flera av dessa hämtar inspiration från Nya testamentet, och beroende på tradition väljer vi olika begrepp för våra församlingsledare. Pastor, präst, föreståndare och äldste är några exempel.

Oavsett vilka ord vi använder, kan det variera en hel del vad vi lägger i respektive begrepp. I vissa traditioner tillmäts prästen eller föreståndaren en mycket stark roll. Han eller hon är kanske självskriven som ordförande både i församlingsstyrelsen och i äldste. I andra sammanhang är det tvärtom: pastorn är att betrakta som styrelsens tjänsteman, som i praktiken bara har att verkställa det som styrelsen säger åt honom eller henne att göra. Visionärer och entreprenörer göre sig icke besvär.

Gemensamt för de flesta traditioner är dock att ledarskapet sällan täcker in den bredd av tjänster och funktioner som lyser igenom i Nya testamentet. Aposteln Paulus räknar till exempel med så många som sju olika gåvor eller tjänster med koppling till kyrkans ledarskap: tjänstegåvorna apostel, profet, evangelist, herde och lärare (Ef 4:11) samt nådegåvorna att leda och att styra (Rom 12:8; 1 Kor 12:28).

Denna mångfald av gåvor och tjänster kan bara uttryckas där vi anammar någon form av teamledarskap. Men inte bara det – vi behöver aktivt rekrytera våra ledare med en ambition att täcka in den bibliska bredden. Något som i sin tur innebär att vi behöver tala om dessa gåvor och tjänster och uppmuntra dem att blomma ut i församlingens mitt.

Detta är lättare sagt än gjort. Den första barriär vi behöver övervinna är den i Sverige ofta avvaktande hållningen till ledarskap som fenomen. Särskilt det tydliga eller alltför ”starka” ledarskapet uppfattas i många fall som något hotfullt, och ibland som direkt negativt. ”I vår bönegrupp ska vi minsann inte ha någon utsedd ledare.”

Till saken hör också att flera av tjänstegåvorna under stora delar av kyrkans historia har varit ifrågasatta. Särskilt gäller detta apostelns och profetens tjänst, men längre tillbaka även evangelistens tjänst. Det är knappast någon slump att alla dessa tre har ett DNA av att sträcka sig vidare, bortom de redan etablerade strukturerna. De utmanar helt enkelt status quo!

I Sverige befinner vi oss i dag i en missionssituation. Behovet av församlingsplantering och strategiska missionsinitiativ är större än på mycket länge. Därför behöver vi hitta vägar att släppa fram de lite mer offensiva kristna tjänsterna. Paulus talar i Första Korinthierbrevet 12:28 (SFB; jfr Ef 2:20) om en ordning i Guds rike som innebär att apostelns pionjära inriktning behöver vara först på plats när något nytt ska etableras. Därefter kommer den profetiska funktionen för att ge en rätt inriktning åt ”bygget”. Slutligen kommer läraren, herden och i viss mån evangelisten in och förvaltar/utvecklar det som har byggts upp genom den apostoliska och profetiska tjänsten.

I nuläget är det en helt annan typ av ledarskap som dominerar vår svenska kristenhet: herdegåvan. Herdens tjänstegåva passar som hand i handske med vår tids ledarskapsideal. Det är en omsorgsgåva som sätter den enskilda individen i främsta rummet. Herden blir lätt omtyckt eftersom han/hon ägnar det mesta av sin kraft på församlingsmedlemmarna själva, och för att han/hon inte rör om i grytan i onödan.

Samtidigt säger det sig självt att herden behöver kompletteras. Risken är annars dels att det mer utåtriktade fokuset trängs undan, dels att kyrkans ledarskap fastnar i en ganska sentimental ”tycka synd om-funktion” som spelar ut sanningen mot nåden i den kristna gemenskapen. Kom ihåg att majoriteten av dagens falska profeter inte har profetens tjänst, utan är herdar som i sin iver att inte stöta sig med andra slutar att predika om sådant som folket inte vill höra!

Min poäng med detta är inte att avfärda herdens tjänstegåva. I stället är det att betona att vi behöver bereda plats för en mångfald av gåvor och tjänster, och att vi behöver hedra varandra i våra olikheter som ledare. De förvaltande och inåtriktade ledargåvorna behöver hedra de mer offensiva och utåtriktade gåvorna – och vice versa.

Låt oss därför bygga strukturer där aposteln, profeten, evangelisten, herden och läraren kan vara i tjänst tillsammans – och där ingen enskild gåva tillåts spelas ut mot någon annan. Bara då kan de fullgöra sin kallelse att ”göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet” (Ef 4:12-13).

Läs på Dagen.se