Är det okej att säga ”grabbar” och ”tjejer” i skolan? Eller borde alla barn tilltalas på ett könsneutralt sätt? Ska det biologiska könet betraktas som ett problem – eller som en tillgång?

Just nu pågår ett gigantiskt socialt experiment i svensk förskola och skola. Det kallas för ”normkritisk pedagogik”, och har de senaste åren lanserats på bred front av RFSL, RFSU och ett antal statliga myndigheter. Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS), som bildades 2013 och samlar företrädare från kyrkan och andra delar av civilsamhället, har tidigare reagerat på hur dessa organisationer har tillåtits prägla den svenska sex- och samlevnadsundervisningen. Faktum är att vi bildades just för att bidra till en breddning av hur dessa frågor presenteras i det offentliga Sverige. Därför är det också med förvåning som vi konstaterar att den offentliga debatten om den normkritiska pedagogiken har varit så pass frånvarande. I dag publicerar vi en rapport där vi beskriver vilka konsekvenser denna normkritik är på väg att få för våra lärare, elever och förskolebarn.

Normkritiken hämtar stora delar av sin inspiration från queer-rörelsen. Det man vänder sig emot är inte bara heteronormativiteten, utan normbildning som sådan. Allt tal om ”normalt” och ”onormalt” ifrågasätts, och inte minst den så kallade tvåkönsnormen hamnar konstant i skottgluggen – alltså tanken på att mänskligheten i huvudsak kan delas in i två olika kön.

Eftersom denna norm är så djupt rotad i befolkningen i stort har det blivit viktigt att implementera idéerna redan på förskolenivå. Pådrivande är bland annat Skolverket och Diskrimineringsombudsmannen. Som exempel kan vi i Lika rättigheter i förskolan (DO 2015) ta del av tips på hur man som pedagog kan undvika att ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till ”att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten”.

Men viljan att strukturera om våra barns tillvaro stannar inte vid detta. Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening lanserade i somras en lathund vid namn Det öppna klassrummet, där man bland annat kan läsa: ”Alla elever är inte bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön, så tänk på att använda deras förnamn istället för att slentrianmässigt kalla dem ’grabbar’ och ’tjejer’. Lika slentrianmässigt säger många lärare ’mamma och pappa’ när de ber elever fråga sina vårdnadshavare något eller när en blankett ska hem och skrivas under. Det är inte svårt att istället använda ord som ’vuxen’.”

Bakom denna strategi för att avköna språket döljer sig också en skepsis till det i andra sammanhang så omhuldade ordet tolerans. Undervisningsrådet vid Skolverket, Ann Frisell Ellburg, skriver: ”verksamheter inriktade på att stävja diskriminering och kränkningar genom att öka barnens och elevernas tolerans riskerar att i stället befästa vissa kategoriers maktposition på bekostnad av andras. … Den heterosexuella normen återupprepas och görs ’naturlig’ inom skolans väggar.” Än en gång: Såväl heteronormen som tvåkönsnormen betraktas som förtryckande, och inte ens tolerans ses därför som något eftersträvansvärt – det enda som duger är ett utrotande av alla könskategorier.

Frågan är vad detta sociala experiment får för konsekvenser. Vad leder det till när könet ses som en illegitim biologisk och social kategori? När queerrörelsen sätter agendan verkar det helt enkelt uppstå en ny form av förtryck, där minoriteten tar majoriteten som gisslan. När tolerans definieras som förtryckande blir majoriteten fråntagen rätten till sitt biologiska kön.

Från NfS sida är hållningen klar: utvecklingen i dessa frågor går i en helt orimlig riktning. Är Sveriges föräldrar verkligen okej med att deras barn används som försökskaniner i ett socialt experiment som saknar motstycke i västvärlden i stort? Det måste bli sans och reson i den könspolitiska debatten!

Läs på SVT Opinion