De senaste åren har det enligt Säpo rest ungefär 300 svenskar till Syrien för att strida för Islamiska Staten. Hälften av dessa har efter hand återvänt, och enligt Säpo utgör de i dag ett av de allvarligaste säkerhetshoten mot vårt eget land.
Mot denna bakgrund var det plågsamt att se intervjun med kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunke i söndagens Agenda. Ju längre inslaget pågick, desto mer uppenbart blev det att statsrådet inte hade grepp om sitt ansvarsområde. Frågan var snarast om hon över huvud taget visste vad hon pratade om. Som den respekterade terrorforskaren Magnus Ranstorp sa i en uppföljande Aktuellt-sändning:
– Hon hade inte fått så bra briefing. Hon kanske också sa fel. Det stämde inte mycket i den intervjun.
Även intervjuaren Anders Holmberg blev allt mer frustrerad. Bah Kunke bekräftade bilden av att återvändande IS-soldater är ett säkerhetsproblem, och hon påtalade att om det finns misstankar om brott ska dessa utredas och eventuella straff utdömas. Men i nästa andetag sa hon att det återstår väldigt mycket att göra i frågan, och hon skyllde på kommunerna både för deras bristande kompetens och för deras ovilja att prioritera frågan. När hon sedan valde att nämna kommuner där arbetet med återvändare trots allt fungerar väl, visade det sig i efterhand att hon hade två fel av två möjliga. Vare sig Umeå eller Göteborg – som var ministerns exempel – har något återvändarprogram att tala om.
Att oppositionen har anmält Alice Bah Kunke till KU för sina märkliga svar är gott och väl. Men om vi lyfter blicken från hennes svaga intervju-insats framträder en bild som borde få fler att ligga sömnlösa om nätterna.
Här har vi alltså ett fenomen som av vår säkerhetspolis beskrivs som ett betydande säkerhetshot, men som efter flera års arbete på nationell nivå inte tycks ha kommit närmare sin egen lösning. Bah Kunke talade svävande om att ”10–20–30 personer” skulle ha stöttats med individuella handlingsplaner, men Magnus Ranstorps respons var att man i denna typ av frågor måste veta exakt. Hur tänker de hemvändande IS-soldaterna? Hur känner de? Vad gör de? Vilka kontakter tar de?
– Det är inte seriöst om vi inte har kommit längre. Ingen återvändare har approcherats i någon större utsträckning. Det har inte skett. Det tycker jag är mycket allvarligt, sa Ranstorp i Aktuellt.
Tyvärr ligger det nära till hands att bakom ministerns – och därmed regeringens – bristande handlingskraft i dessa frågor ana något av den naiva idealism som inte minst Bah Kunkes eget parti så ofta har anklagats för. Även inom delar av vänstern finns det en hållning som säger att personer som radikaliseras i första hand borde betraktas som offer. Minns förra årets debatt om hur kommunledningarna i Örebro och Stockholms stad ville ge återvändande IS-soldater erbjudande om jobb och företräde i bostadskön
Det är förstås inte självklart var vi i dessa frågor ska dra gränsen mellan piska och morot. Däremot är det helt avgörande att vi som medborgare kan lita på att staten gör sitt bästa för att ta ansvar för vår säkerhet. ”Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa”, säger Skriften. ”Men gör du det onda ska du vara rädd, för överheten bär inte svärdet utan orsak. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.”
När dessa sanningar sätts ur spel blir hela samhället förlorare.
