Både i Världen idag och i andra kristna tidningar kan vi med jämna mellanrum läsa om en längtan efter väckelse och förnyelse. Ibland formulerad av förkunnare och pastorer, ibland av kyrkans fotfolk. Det är också en bön som står i centrum av många av våra kristna uppbyggelsekonferenser. Det är naturligt för en kristen att längta efter och be om väckelse.
Samtidigt finns en dimension i denna fråga som enligt min mening lyser lite för mycket med sin frånvaro – nämligen att väckelse och förnyelse behöver gå hand i hand också med ett allvar. Ett djupgående skeende av Guds Ande kan nämligen inte annat än inbegripa sådana saker som syndabekännelse, omvändelse och ett liv i helgelse. Om detta bär både Bibeln och kyrkohistorien bud.
Det mönster som på så sätt kommer i dagen kan beskrivas på lite olika sätt. Ett är att ”Jesustjänsten” i normalfallet behöver föregås av ”Johannestjänsten”. I evangelierna är det tydligt att Johannes Döparen spelade en central roll för den förberedelse av Israel som Gud hade planerat för sitt folk. Runt Johannes samlades stora skaror av människor, men det som slår en modern bibelläsare är att Johannes hade ett till stora delar kärvt budskap. Redan innan han föddes säger ängeln om Johannes att ”många av Israels barn skall han omvända till Herren” (Luk 1:16). Jesus själv beskriver det som att Johannes ska ”bereda vägen” för Guds rike (Matt 11:10). Och i evangelierna får vi veta att detta innebar en förkunnelse om att Israel behövde omvända sig och tro – och därefter bära ”sådan frukt som hör till omvändelsen” (Matt 3:8).
Eller som man också kan uttrycka det hela: för att Gud genom Jesus skulle kunna göra vad han hade tänkt, var det nödvändigt att hans folk var berett. Att de hade insett allvaret i sin egen synd, och att de hade tagit konsekvenserna av denna sin insikt. Först då kunde den härlighet som hör samman med Jesustjänsten bli förlöst.
Ett annat sätt att beskriva detta är att vi i väckelsen blir kallade att gå från förgården in i det heliga. I Jerusalems tempel fanns det ett antal olika rum, och vart och ett av dessa representerade en ökande grad av gudsnärvaro. Av Bibelns texter förstår vi också att ”ribban” blev högre ju längre in man kom. Som exempel kunde sådant som var tillåtet på förgården vara direkt livsfarligt inne i det heliga. Kravet på lydnad ökade för varje ny avdelning.
Jag skriver inte detta för att vara någon form av ”party spoiler”. Men jag ser ändå ett behov av att i viss mån nyansera bilden. Framträngandet av Guds rike måste enligt Bibeln gå hand i hand både med dom och med frälsning. Dom över synd och falskhet, ljumhet och kompromiss – det är detta som är Johannestjänstens ärende. Men självklart också med förlåtelse, helande och befrielse – just det som Jesus har kommit till världen för att ge oss.
En djupgående väckelse bland Guds folk går inte att tänka sig utan att båda dessa dimensioner finns på plats. Guds Ande har kommit till den här världen för att överbevisa oss alla om ”synd och rättfärdighet och dom” (Joh 16:8). Att be om andlig förnyelse måste därmed vara detsamma som att välkomna också Guds heliga och renande eld.
Och o, att den redan brann!
