Trycket mot de många präster och lekmän i Svenska kyrkan som håller fast vid en klassisk äktenskapssyn ökar i intensitet. Som vanligt är det politikerna som står främst i ledet, nu senast med motionen om att avskaffa 2009 års äktenskapsbeslut. Men även biskopsmötet sänder signaler som skapar oro bland såväl hög- och gammal- som lågkyrkliga – inte minst genom den famösa skrivelsen om att man som biskop kan skicka prästkandidater med en konservativ bibelsyn på omskolning eller terapi.
Ett annat uttryck för de progressiva krafternas offensiv är historierevisionismen. Som Fanny Willman skriver på ledarplats i Kyrkans Tidning kan Svenska kyrkans resurshemsida i frågan beskrivas som en form av ”pink-washing”. En talande detalj, som dock inte nämns av Willman, är att den teologiska kommitté som 2002 uttalade sig om samkönade relationer var så oenig att hela fyra av de nio ledamöterna reserverade sig.
Den teologiska svajighet som ovanstående är uttryck för hamnar i blixtbelysning i den promemoria från kyrkokansliet som i juni presenterades för kyrkostyrelsen. Jag kan inte annat än hålla med professor Kjell O Lejon, som i egenskap av ersättare i styrelsen beskriver texten som en ”ideologiskt präglad partsinlaga, som med exegetiskt-teologiskt språkbruk utgår ifrån ett ytterst selektivt valt perspektiv” och vars slutsatser ”skiljer sig från vad en överväldigande majoritet av exegeter, teologer, kyrkolärare och kyrkotraditioner kommit fram till”. Ja, faktum är att dokumentet är ett hån mot alla oss som håller fast vid majoritetspositionen i den världsvida kyrkan.
Låt mig vara konkret. PM:ets uttalade syfte är att ”analysera på vilken exegetisk och teologiskt hållbar grund Svenska kyrkans bejakande av samkönade äktenskap kan motiveras inom en evangelisk-luthersk tradition”. Här förväntar man sig förstås en gedigen genomgång av luthersk skapelseteologi, förankrad i 1 Moseboken 1–2 och med tydlig referens till Jesu undervisning i frågan i Matteus 19. Men av detta blir det ingenting. I stället hoppar man direkt till den obskyra texten om Sodom och Gomorra i 1 Moseboken 19.
Ännu mer anmärkningsvärt är avsnittet om moselagen och Romarbrevet. Här driver man tesen att dessa texter (som är skrivna med mer än tusen års mellanrum) utgår från den antika föreställningen om penetration som ett uttryck för mannens överordning. ”Förbudet avser därför inte samkönade relationer som sådana, utan ett sexuellt handlande som uppfattades som ett brott mot den rådande genushierarkin.”
Problemet är att detta inte går att utläsa av de aktuella texterna. Tvärtom tycks både 3 Moseboken 18:22 och 20:13 hänvisa tillbaka till skapelsen, och sex mellan personer av samma kön ses som ett avsteg från den gudomliga skapelseordningen – ett centralt tema i boken som helhet. När vi sedan kommer till Paulus begår man för det första kardinalfelet att tro att Paulus tänker och resonerar som en romare, när han i själva verket är jude. För det andra bortser man från den faktiska text som man gör anspråk på att analysera. Paulus inleder nämligen med att kritisera samkönat sex mellan kvinnor – och därmed faller den på förhand givna förklaringsmodellen.
Avsnittet om skapelseordningen rymmer ytterligare teologiska krumbukter. Inte nog med att man felaktigt hävdar att ”föreställningen om en skapelseordning härrör ur grekisk filosofi”. Man blandar också ihop denna ordning med den för luthersk teologi centrala uppdelningen mellan skapelse- och frälsningsplan. Därmed ställer man Gud som Skapare mot Gud som Frälsare på ett sätt som var totalt främmande för Luther själv.
Som grädde på moset menar man att Luthers icke-sakramentala förståelse av äktenskapet betyder att vi i dag har ”möjligheten att tolka dess utformning mer dynamiskt och utifrån människors behov”. Alltså i klartext: Mänskliga önskemål står över Skriftens undervisning. Den för både GT:s och NT:s författare så viktiga könskomplementariteten spelar ingen roll, och inte heller den unika förmåga till reproduktion som råder i föreningen av manligt och kvinnligt. Men hur ska vi då förstå den i Bibeln så vanliga parallellen mellan mannens och kvinnans förening i äktenskapet och Jesu förening med församlingen som brud?
Fanny Willman skriver i sin ledartext: ”En kyrka som vill reformera sin lära borde inte skriva bort den tradition den reformerar. Den borde visa varför den inte längre finner traditionen övertygande.” Just detta misslyckas kyrkokansliets promemoria med. Sanningen är snarast att Svenska kyrkan på denna punkt har distanserat sig från såväl Luther som majoriteten av världens protestanter, katoliker och ortodoxa.
Läs på kyrkanstidning.se
