Det har varit en stormig höst i Sveriges kristenhet. Som så ofta förr är det hbtq-frågorna som rör till det, och det är lätt att känna uppgivenhet inför detta. Är det verkligen värt besväret? Kan vi inte bara gå vidare och fokusera på annat? Vad gör det med kyrkans vittnesbörd när vi riskerar att – än en gång – bli kända för vad vi säger nej till snarare än för vad vi säger ja till?
För att sätta dessa frågor i perspektiv behöver vi ta ett steg tillbaka och betrakta den större bilden. Vad som står på spel är nämligen betydligt mer än vår förståelse av en enskild fråga. Inte för att äktenskapsfrågan skulle vara oviktig – den är tvärtom helt central, inte minst för vårt gemensamma samhällsbygge. Men bakom denna döljer sig en annan och betydligt större fråga: den om församlingens gudagivna identitet.
Det svenska ordet ”kyrka” går tillbaka på grekiskans kyrios, som betyder ”Herre”. Kyrkan är med andra ord gemenskapen av dem som vill ha Jesus och hans ord som högsta auktoritet. Om denna gemenskap väljer att ställa sig utanför Skriftens vittnesbörd, och på så sätt lever i olydnad för sin Herre, får det därför konsekvenser för vår identitet. Vi förtjänar inte längre namnet ”kyrka” när vi aktivt väljer att bortse från vad Gud säger i sitt ord.
Som den världsberömde lutherske teologen Wolfhart Pannenberg skrev i en uppmärksammad text i Christianity Today: ”Om en kyrka lät sig själv drivas till den punkt där den upphörde att behandla homosexuell aktivitet som ett avsteg från den bibliska normen, och erkände homosexuella föreningar som ett personligt kärlekspartnerskap likvärdigt med äktenskap, skulle denna kyrka inte längre stå på biblisk grund utan i opposition till Skriftens entydiga vittnesbörd. En kyrka som tog detta steg skulle upphöra att vara den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan.”
Enligt kyrkans egen trosbekännelse kan församlingen vidare beskrivas som ”de heligas samfund/gemenskap”. I klartext innebär detta att det finns en riktning för oss som troende att vandra mot. Denna riktning handlar om Guds helighet och om att ”vara heliga liksom han är helig” (jfr 1 Pet 1:14–17). Även detta hör med andra ord samman med vår identitet. Att sluta värna om församlingens helighet – inklusive hur vi förvaltar vår sexualitet – är att förneka vår gudagivna identitet.
Båda dessa perspektiv inskärps av den profetiska hälsning som talades ut på Livets Ord i söndags. En av församlingens distriktsledare upplevde ett tilltal till Sveriges herdar. ”Ni står vid ett vägval, det finns en väg där ni kan gå med mig, framåt in i en tid av seger av genombrott, av glädje. Men ni måste gå genom en port först i Anden. Och den porten har ett namn, den heter ödmjukhet. … Sann ödmjukhet är lydnad för mig, den helige Guden och mina ord.”
Hälsningen gick över till att handla om kommande skakningar. Om besvärliga profetröster som inte kommer att ge församlingen någon ro, men som är sända av Herren själv: ”Ja se, jag ska sända mina tjänare profeterna. Jag ska resa upp dem på plats efter plats. De böjer sig inte, säger Herren, för denna världens furste, som många av er herdar har så lätt för att lyssna till. Mina profeter, de lyssnar till mig, de fruktar ingenting utom mig. De kommer att tala mina ord. Ja, de kommer inte att bli väl mottagna överallt. Nej, säger Herren, de kommer att bli anklagade för att splittra församlingar. De kommer bli anklagade för att störa friden, som inte är någon äkta frid. Ja, säger Herren, de kommer till och med att bli hatade av vissa, för att de kommer att avslöja mörker. Men, säger Herren, min Ande ska vila över dem och jag ska beskydda dem.”
Allt ska naturligtvis prövas, men vi har goda skäl att ta dessa ord på allvar. De har nämligen just med kyrkans identitet att göra – med dess relation till Gud och hans ord. ”Det är bara i din vilja som min frihet är”, sjunger vi i en välkänd lovsång. Profetordet från i söndags avslutades därför också med en varning: ”Om ni inte böjer er, ni herdar som inte böjer er och lyssnar till mig, då kommer jag att ta herdestaven ifrån er i förödmjukelse. Jag kommer att sätta herdestaven hos dem som ödmjukar sig inför mig, värdiga att leda mitt folk framåt, säger Herren.”
Inget tyder på att vägen framåt för Sveriges kristenhet är lätt. Tvärtom är det mycket som pekar mot en växande friktion med majoritetssamhället. Detta gäller inte bara – men också – äktenskapsfrågan. Men hellre lidande och förföljelse och Herrens välbehag, än ryggdunkar och bekräftelse och Herrens frånvaro.
Det har, som sagt, med församlingens identitet att göra.
Läs på varldenidag.se
