Det har talats mycket om ”könsgapet” på senare tid. I augusti kom en stor europeisk undersökning som hävdade att fler unga män än tidigare uttrycker ”sexistiska åsikter”, något som exemplifierades med att de i högre grad stämde in i påståendet att ”arbetet med att främja kvinnors och flickors rättigheter har gått för långt”. Strax därefter visade riksdagsvalet på de största skillnaderna mellan könen sedan 1950-talet. Nu senast är det Svenska Dagbladet som i en artikelserie har uppmärksammat ”Könsgapet och kärleken”, där man bland annat lyfter fram (manliga) sverigedemokraters problem på relationsmarknaden.

Om detta finns det mycket att säga. En första sak är kanske att vi här förses med konkreta exempel på att skillnaden mellan könen finns kvar – även i det ”könsneutrala” 2020-talet. Det androgyna ideal som präglar så mycket av det offentliga samtalet tycks helt enkelt inte ha en motsvarighet i verkligheten. Gapet mellan könen är större än på länge.

Man kan förstås hävda att det här inte måste ha med manlighet och kvinnlighet i sig att göra, utan snarare med vår tids stereotyper och sociala konstruktioner. Men faktum kvarstår att sympatierna för feministisk teori har minskat dramatiskt bland Sveriges män. Från sin all time high år 2014 har siffran hunnit halveras och endast en fjärdedel av männen identifierar sig i dag med denna ideologi.

Förklaringen till detta är sannolikt tvåfaldig:

För det första att många män betraktar sig som förlorare i dagens svenska samhälle. Inte minst gäller detta på centrala områden som utbildning och familjebildning. Pojkar och män släpar efter i såväl grundskola som högskola och blir ofta ”kvar” på orter som överges av studiemotiverade kvinnor.

För det andra att feminismen i många fall har blivit extrem. Tredje och fjärde vågens feminism har lanserat en syn på människans kön som ligger långt ifrån de traditionella uppfattningarna. Något som i sin tur skapar ett förakt hos de mer jordnära delarna av befolkningen.

Det ökade könsgapet är med andra ord fullt logiskt, och behöver inte tolkas som ”sexism” i största allmänhet. Den utmaning vi har framför oss handlar i stället om att skapa win/win-lösningar, där både kvinnor och män känner sig tagna på allvar. I detta samtal har även kyrkan något att bidra med, för som kristna förvaltar vi både ett värnande om jämlikheten mellan kvinnor och män och ett erkännande av att alla har något att bidra med – inte trots, utan för, att vi är indelade i två kön.

Läs på varldenidag.se