Västerlandets relation till Gud har genomgått stora förändringar de senaste århundradena. Den mest uppenbara är att vi har gått från en kristen majoritetskultur till en kyrka i minoritet, med klart mindre än hälften av befolkningen som regelbundna gudstjänstbesökare i hela Europa.

Olika epoker – olika frågeställningar

Utvecklingen kan även beskrivas med hjälp av vilka frågeställningar som i olika epoker har satt sin prägel på det religiösa klimatet. Om vi går tillbaka till 1500-talets reformation brukar man exempelvis säga att den fråga som var på var mans läppar var: ”Hur ska jag finna en nådig Gud?” Katolska kyrkans avlatshandel exploaterade just denna existentiella ångest, som gjorde att mängder av individer var beredda att betala för att försäkra sig om själens frälsning.

Även under de följande århundradena var Europa en utpräglad skuld-kultur, och så sent som vid 1900-talets mitt kunde de folkväckelser som uppstod i Europa beskrivas som syndanödsväckelser. Guds Ande talade till samvetet och presenterade Kristus som lösningen på vår hopplösa situation.

Parallellt med detta, och inte minst efter Andra världskrigets slut, var dock materialismen på stark frammarsch. 1900-talets stora apologetiska fråga kom därför att bli: ”Finns Gud?” Den materialistiska världsbilden gav inget utrymme för övernaturliga väsen, och församlingen fick därför tampas med några av grundförutsättningarna för den kristna tron: Är universum öppet eller stängt? Är det rationellt att tro på Gud? Kan en modern människa bejaka tron på under?

Alla dessa frågor är i någon mening eviga, och vi som är aktiva på apologetikens område är väl införstådda med hur de från kristen synvinkel kan besvaras. Samtidigt är det tydligt att det har skett ännu ett skifte på den apologetiska spelplanen. I dag är det nämligen inte främst frågan om Guds existens som våra medmänniskor brottas med, även om den inte är helt inaktuell. I stället är det frågan om Guds moral som står i centrum av det apologetiska slagfältet. Gång på gång kan man helt enkelt säga att vi som kyrka ställs inför ifrågasättanden vars kärna har med Guds och bibelordets ethos att göra. Reformationstidens fråga ”Hur ska jag finna en nådig Gud?” har på så sätt förvandlats till vad som i praktiken måste betraktas som sin motsats: ”Hur ska Gud finna nåd inför mig själv?”

Den narcissistiska kulturen

Orsaken till denna utveckling är mångfacetterad. Själv brukar jag särskilt hänvisa till framväxten av den narcissistiska kulturen. Detta begrepp populariserades i slutet av 1970-talet av den amerikanske sociologen Christopher Lasch, och syftade då på både Nordamerika och Europa. Men det är ingen tvekan om att det fenomen som Lasch satte ord på har eskalerat under senare år.

Lite förenklat kan man säga att den narcissistiska kulturen är en följd av 1900-talets strukturella förändringar, med industrialisering och urbanisering som framträdande exempel. Men även av den starka roll som nöjeskulturen har fått för såväl normbildningen som vårt eget identitetsbyggande. Tillsammans har dessa och andra faktorer bidragit till en allt mer individualistisk kultur, distanserad från äldre tiders byagemenskaper, liksom från kollektiva ideal som arbete, flit och gemensamt ansvarstagande. Frågan för dagen är lika självklar som den är individualistisk: ”What’s in it for me?”

Det här har samtidigt bidragit till en annan avgörande förändring, nämligen att vi har gått från att vara en skuldkultur till att bli en allt mer utpräglad skamkultur. Den narcissistiska människan är nämligen betydligt mer intresserad av identitetsfrågorna än av frågor om rätt och fel. Hon brottas med sitt värde och sin plats i tillvaron, och mer än nästan något annat hungrar hon efter omgivningens bekräftelse. Detta, i sin tur, lägger grunden för en pragmatisk syn på sanningsfrågorna: Det som fungerar för mig och som får mig själv att må bra – är bra. Allt annat är av tveksamt värde. I många fall är det rentav moraliskt suspekt.

Den narcissistiska människan och Gud

Den här hållningen projiceras även på Gud. Som teologen Agne Nordlander har formulerat det hela:

När den narcissistiska människan blir religiös attraheras hon av bön, meditation och andlighet. Det är självklart för henne att hon bör ha rätt till direkt tillträde till Gud utan förmedlande instanser som en Försonare, nådemedel, präster och kyrka. Hon kräver omedelbart uppmärksamhet, ansikte mot ansikte. Hon har ingen förståelse för formaliteter eller vördnadsbetygelser inför Gud.

Gud förväntas bara finnas där för hans skull, ungefär som spädbarnet självklart förväntar sig få mjölk från mammans bröst. Det är vidare självklart, att narcissisten skall komma till himlen. Kan det finnas ett värdigare slut för en person med så storslagna visioner?[1]

Ett annat sätt att uttrycka detta på är att om äldre tiders västerlänningar ställde sig frågan: ”Får jag vara med i Guds stora berättelse för den här världen?” ställer sig dagens narcissistiska och individualistiska människor frågan: ”Får Gud vara med i min berättelse?” Svaret på den frågan har till stor del att göra med om Gud uppfattas som nyttig för mitt eget självförverkligandet eller inte – om han bekräftar mig på det sätt som jag själv efterfrågar.

I praktiken innebär detta att vi har satt oss själva på domarsätet, med Herren på de anklagades bänk. En Gud som inte väljer att samarbeta med mitt eget identitetsprojekt uppfattas som moraliskt tveksam, eftersom han ställer sig i vägen för drömmen om det totala självförverkligandet. Och som vi alla har lagt märke till vid det här laget: i en tid där identitet knyts till yttre markörer som kön, etnicitet, sexualitet etc riskerar detta att bli ett stort hinder för den egna tron.

Och likadant med en Gud som dömer det onda: I den mån som domen riskerar att drabba vanliga människor som du och jag uppfattas Gud som en ond snarare än en god makt. Jonas Gardell går så långt som till att säga att en Gud som dömer mänskligheten är ”demonisk”.[2]

I praktiken innebär detta att vi fått en allt svagare förankring i den kristna skapelseteologin. Guds mandat att komma med åsikter om hur vi lever våra liv bygger ju just på att han har skapat oss och vet vårt eget bästa. På motsvarande sätt har Gud rätt att döma oss eftersom det är han som har gett oss livets gåva.

Vägen vidare

Den narcissistiska och individualistiska människan behöver därför få hjälp att på nytt förankras i den Stora Berättelse som handlar om skapelse – syndafall – frälsning – dom. En berättelse som även bemyndigar individen, eftersom den genom Jesu död på korset visar på vårt oändliga värde som människor.

Men vi behöver även hitta glädjen och befrielsen i Jesu eget budskap om det kristna lärjungaskapet, som i alla tider har varit utmanande – men kanske aldrig i så hög grad som i vår individualistiska kultur: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min och för evangeliets skull ska rädda det” (Mark 8:34–35).

Vägen till att hitta friheten i dessa ord kan vara lång även för en ”vanlig” syndare. Men för ett barn av den narcissistiska kulturen handlar det om flera grundläggande saker.

Först och främst att få ett sant och välgrundat förtroende för Jesus. Den Mästare som kallar vill mig väl!

Men också en insikt om att hotet mot min egen självkänsla inte ligger hos Gud – utan i mina taffliga försök att själv vara Gud. Befrielsen som människa ligger därmed inte i en fortsatt självcentrering, utan i en återfunnen gudscentrering.

Till stor del kan man också säga att en god och kärleksfull gemenskap är ett balsam för den narcissistiska människans sårighet. Först där kan jag nämligen finna min plats i relation till något större, och först där växer jag in i en sund ansvarighet för det som är min egen del i den här världens bortvändhet från Gud.

[1] Agne Nordlander, ”Jesus Kristus och honom korsfäst” i Med smak av nåd: Festskrift till Agne Nordlander (Libris 2000), s 234.

[2] Se särskilt boken Om Gud (Norstedts 2003).

Ursprungligen publicerad i Till Liv nr 9 2022