Det är en filmsekvens som etsar sig fast på näthinnan: De två männen som singlar ned från skyn efter att desperat ha klängt sig fast vid ett av USA:s sista plan från Kabuls flygplats. Stormakten flyr fältet, medan den enskilde krossas mot marken.

Det fanns förstås många skäl för USA – och därmed också för Sverige – att lämna Afghanistan. I någon mening var operationen dödsdömd från början. Men det finns ändå något starkt symbolladdat över de där bilderna. Något som inte lämnar en någon ro och som understryks av det faktum att alla västländer sedan dess har tävlat om att snabbast kunna tömma sina ambassader.

Detta samtidigt som Kina och Ryssland har gått mot strömmen och uppmanat personalen att stanna.

Och samtidigt som det är högst ovisst hur många av ländernas lokala samarbetspartners, såsom tolkar och deras familjer, i slutändan kommer att få möjlighet att lämna det talibankontrollerade landet.

Forskningsledaren vid Utrikespolitiska institutet, Jan Hallenberg, skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att USA inte ens hade informerat afghanerna på förhand om sitt tillbakadragande från den strategiskt viktiga militärbasen Bagram. Han menar att detta bidrog till att ”demoralisera såväl den politiska klassen som Afghanistans väpnade styrkor”.

Men det mest smärtsamma är kanske att det inträffade är som en kopia av flera tidigare händelser. För två år sedan var det president Donald Trump som lämnade sina allierade kurder i sticket i Syrien. Längre tillbaka skedde ett lika abrupt avslut när amerikanska trupper lämnade Saigon 1975. Den gången blev hundratusentals sydvietnamesiska ”medlöpare” avrättade i samband med Nordvietnams maktövertagande.

Det finns något här som är både skakande och bekymmersamt. Man kan naturligtvis argumentera för att dessa krig aldrig borde ha inletts och att det därför inte kan vara fel att avsluta dem. Men något av det mest störande i sammanhanget är ändå vad de olika incidenterna säger om världen i stort. Och här måste vi rikta sökarljuset även mot oss själva.

Det var många som irriterades över Donald Trumps devis ”America first”. Men inte nog med att Joe Biden i mångt och mycket har fortsatt på samma linje. Vårt agerande i Europa under coronapandemin har visat att precis samma tänkande finns även hos oss. Inte ens vårt gemensamma EU-projekt hedrades ju när medlemsländerna valde att värna sina egna intressen! Nationen före grannländerna.

Och hur mycket mer är det inte ”Europa först” i relation till övriga världen? Ytterst få västländer tycks beredda att sätta europeiska liv på spel i kampen mot vår tids förtryckande regimer. Samtidigt är vi måna om vår image som moraliskt högtstående. Vi kan gärna betala andra länder – såsom Turkiets Erdogan – för att hindra nästa våg av flyktingar att ta sig till Europa. Men att öppna egna flyktingläger på europeisk mark tycks närmast otänkbart. Det skulle ju skada bilden av vår högtstående civilisation.

Och här uppstår den ironiska situationen att totalitära stater som Kina och Ryssland börjar framstå som mer pålitliga än demokratier som USA och EU. De är nämligen inte lika nyckfulla som vi. Visst är det tydligt att de är ute efter makt och inflytande, men eftersom de så öppet redovisar detta – samtidigt som de inte ställer besvärliga frågor om mänskliga rättigheter och liknande – vet man i varje fall var man har dem. Detta i kontrast till ett splittrat och tvehågset Europa.

Ja, man kan till och med fråga sig om inte 2000-talet håller på att utveckla sig till diktaturernas stora århundrade. Västvärldens demokratier har ju visat sig alltför oförmögna att enas, alltför snabba att dra sig undan när det hettar till …

Det här är inte ett försvarstal för världens totalitära stater. Men vi bör vara klara över vad som utspelar sig framför våra egna ögon. Vad skulle du själv dra för slutsats om du – i ljuset av de senaste veckornas händelser i Afghanistan – hade att välja mellan att ställa dig under USA:s eller Kinas beskydd?

Läs på varldenidag.se