Hur kan ni vara så högmodiga och tro att just ni skulle sitta inne med Sanningen med stort S? Det här en av de vanligaste invändningarna mot kristna och kristen tro. Objektiva sanningsanspråk står inte högt i kurs i dagens Sverige, och få saker kan skapa en så uppretad stämning som Bibelns budskap att Jesus inte bara är en väg, ensanning och ett liv – utan vägen, sanningen och livet (se Joh 14:6).
Vid en närmare granskning finns det dock inte någon korrelation mellan att vara högmodig och att tro på objektiva sanningar. Nog för att det kan vara så. Den människa som ”vet” att hon har rätt kan ju i vissa fall dra slutsatsen att hon inte behöver lyssna till någon annan. Vid en närmare granskning blir det dock tydligt att det här inte är den bibliska förståelsen av att den kristna tron är sann.
Det räcker att se hur evangelisten Johannes – han som från början försåg oss med texten om Jesus som vägen, sanningen och livet – beskriver sin och sina med-lärjungars kallelse. Gång på gång beskriver han hur de första lärjungarna dras in i Jesusrörelsen med ord som: ”Följ mig!” och ”Kom och se!” Att en människa säger sitt ja till Jesus Kristus ska alltså inte likställas med att allt är fixt och färdigt. Snarare är det en inbjudan till ett äventyr, en upptäcktsfärd. Jesus är sanningen, och när vi väljer att låta honom leda våra steg genom livet, kommer vi med tiden att bli upplysta av det som är Andens och Ordets samstämmiga vittnesbörd.
Detta är motsatsen till högmod.
Det är ödmjukhet.
Det är nyfikenhet.
Det är tro.
En av dem som på svensk mark har formulerat dessa sanningar är den ateistiska (!) filosofiprofessorn Åsa Wikforss. I sin bok Alternativa Fakta (Fri Tanke 2017) skriver hon att tron på en objektiv sanning behöver vandra hand i hand med nyfikenhet – och faktiskt också med tvivel.
”Just eftersom sanningen är objektiv”, skriver hon, ”inte beroende av oss och våra åsikter, så bör man inte vara tvärsäker. Hur övertygad jag än är kan jag ha fel. Detta är anti-dogmatismens grundbult och den förutsätter en objektiv sanning. Att jag kan ha fel betyder inte att jag inte vet … Men att jag kan ha fel ger skäl att vara ödmjuk och öppen för invändningar – givet att dessa verkligen utgör argument mot min position.”
Och lite längre fram: ”Det är också viktigt att inte blanda samman påståendet att det finns objektiva sanningar med påståendet att vi, som individer, är objektiva. Att vara objektiv innebär att basera sina övertygelser på evidens – att noga ta in all tillgänglig evidens och väga den på rätt sätt. Den som låter känslorna ta över, eller som bortser från en del evidens och bara plockar fram det som passar henne … är inte objektiv i den här bemärkelsen. … Vad som kännetecknar objektiva sanningar är alltså att de är oberoende av vad någon annan tror i frågan.”
Det här sammanfaller i hög grad med vad den kristna tron säger om evangeliets sanning. Guds sanning kommer aldrig att vara något vi som människor förfogar över. Djupast sett är den i stället en Person. Det är Jesus själv som är vägen, sanningen och livet – och du och jag kommer aldrig att ha full kontroll på honom.
Framför allt finns det ingen människa på jorden som har förmågan att vara helt och hållet objektiv – eller på annat sätt ofelbar. Däremot har vi fått inbjudan att slå följe med honom som är just det. Vi får sträcka oss mot Jesus och be honom om hans ledning, hans vishet, hans uppenbarelse.
En sådan hållning är raka motsatsen till högmod. Det är en ödmjukhetens hållning som stimulerar oss att utforska såväl vår tro som dess många sanningsanspråk.
Alternativet – den totala subjektiviteten – har å andra sidan visat sig ha starka drag av tvärsäkerhet och i värsta fall totalitaritet över sig. Den som hävdar att ”allt är lika sant – och det här är min sanning” behöver inte motivera sina övertygelser mot någon yttre måttstock. Därmed är vägen banad för både maktfullkomlighet och högmod. På detta finns det många tragiska exempel genom mänsklighetens historia.
Läs på varldenidag.se
