Det är inne att vara en följare. Ja, ännu mer inne är det förstås att själv ha en stor följarskara – om det nu är på Facebook eller Instagram eller Youtube. De personer som har riktigt många följare i sociala medier blir krönta med den åtråvärda titeln influencer, och få titlar har visat sig så användbara som denna. En influencer med många följare får inte bara njuta av sin egen lyskraft – i många fall kan han eller hon också tjäna pengar på sitt kändisskap. Grova pengar. Var och varannan ungdom går i dag omkring och drömmer om att få det Stora Genombrottet på YouTube.

Även inom kyrkan är vi bekanta med detta fenomen. Inte så ofta med de höga inkomsterna, även om det finns exempel också på detta. Men influencers står att finna även i våra kristna församlingar, och till stor del måste ju det här vara att betrakta som ofrånkomligt – och i många fall till och med som bra. Även Bibeln talar trots allt om kallelsen att påverka sin omgivning i rätt riktning. Ja, faktum är att den uppmuntrar oss alla att ta rygg på individer som är värda att inspireras av. ”Följ mitt exempel liksom jag följer Kristi exempel”, skriver Paulus (1 Kor 11:1)

Även ledare är syndare

Men genom historien har vi också gång på gång fått se att långt ifrån alla människor är lika efterföljansvärda som aposteln Paulus. Inte ens personer som haft en stark och erkänd status som andliga ledare i församlingen har gått i mål på ett sätt som varit önskvärt. Bara de senaste åren har vi sett ett antal framträdande ledare i den globala kyrkan som solkat ned sina tidigare goda rykten. Och som så ofta förr är det på sexualitetens område de har brustit.

Vi har Bill Hybels, den välkände författaren och inspiratören från Willow Creek i Chicago, som visat sig haft svårt att sätta gränser gentemot det motsatta könet. Detta trots att han ofta talade om behovet av just detta, och till och med skrev en (mycket bra!) bok på temat: ”När ingen ser dig – vem är du då?”

Vi har Jean Vanier, den katolske teologen och grundaren av l’Arche-rörelsen, som under åren visat sig ha begått flera sexuella övergrepp mot kvinnor i sin närhet.

Vi har Carl Lentz, Hillsongpastorn i New York, som när det här skrivs står anklagad både för en utomäktenskaplig affär och för en auktoritär och utsvävande ledarstil.

Vi har Ravi Zacharias, den världsberömde apologeten, vars organisation sliter sitt hår över hur man ska hantera det faktum att de rykten man tidigare valde att avfärda nu – efter den store ledarens död – har visat sig vara sanna.

Fler exempel skulle kunna ges, men dessa är sannolikt tillräckliga för att ge upphov till såväl uppgivenhet som cynism. Vad kan vi dra för slutsats av detta?

Ja, en första slutsats måste rimligen vara att även ledare är syndare. Ingen annan än Jesus kan på denna sida evigheten ha ett helt och hållet fläckfritt CV.

Av detta kan vi vidare dra ytterligare tre slutsatser:

För det första: Vi får aldrig sätta hela vår tro, hela vårt hopp och hela vår kärlek till någon enskild människa. Vi kan låta oss inspireras av bröder och systrar i tron som vi på olika områden uppfattar som efterföljansvärda. Vi kan även låta oss ledas av dessa som våra chefer, präster/pastorer eller andra ledare. Men ytterst sett måste vi ändå vara medvetna om att bara den Högste Herden förtjänar vårt allt. Bara han är den som fullt ut förtjänar – och faktiskt också skänker oss – tro, hopp och kärlek.

För det andra: När vi har ”blicken fäst på Jesus” som är ”trons upphovsman och fullkomnare” (Hebr 12:2) kan vi slappna av inför våra medmänniskors brister. En ledares fall både kan och bör göra oss besvikna. Men det behöver inte skaka om oss på djupet. Om vår tro på Kristus kommer till skada när en ledare faller är det ju snarast ett tecken på att vi inte har tagit in Bibelns sanning om människan som samtidigt rättfärdig och syndare, och att vi därför har satt vår tilltro till någon annan än Herren själv.

För det tredje: I den mån vi själva fungerar som ledare behöver vi påminna oss om att den kallelse som vi har fått aldrig är att binda upp andra människor till oss själva och vår andliga tjänst – utan att hjälpa dem att bli rotade i Kristus. Något som i alla tider har inneburit en förankring i Ordet, bönen, sakramenten och den kristna gemenskapen.

Tillsättandet av ledare

Men det finns fler lärdomar att dra i detta. En har med våra principer för tillsättandet av ledare att göra. När vi läser Guds ord ser vi nämligen att det finns tydliga direktiv kopplat till detta. ”Var inte för snabb med att lägga händerna på någon”, skriver Paulus till Timotheos (1 Tim 5:22). Tidigare i samma brev går han igenom vad han ser som önskvärda kvalifikationer för församlingsledare och församlingstjänare (1 Tim 3:1–13). Ribban som läggs kan kännas hög, men i ljuset av de tidigare givna exemplen är den ändå inte helt opåkallad.

Till saken hör att det som Paulus räknar upp handlar om kvalifikationer snarare än plikter. Det handlar alltså inte så mycket om vad man som församlingsledare ska göra som om vad man ska vara. Som aposteln skriver med anledning av tillsättandet av församlingstjänare (diakonoi):

”Församlingstjänarna ska på samma sätt vara värdiga och ärliga, inte missbruka vin eller vara ute efter pengar. De ska hålla fast vid trons hemlighet med rent samvete. Men även de ska först prövas. Sedan kan de bli församlingstjänare om det inte finns något att anföra mot dem. Kvinnorna ska på samma sätt vara värdiga, inte förtala någon utan vara nyktra och trogna i allt. En församlingstjänare ska vara en enda kvinnas man. Han ska ta väl hand om sina barn och sin familj. De som sköter sin tjänst väl får en god ställning och stor frimodighet i tron på Kristus Jesus” (1 Tim 3:8-13; jfr Tit 1:5-6).

Inte minst det sista som Paulus skriver tror jag är viktigt att notera. Genom att hålla fast vid apostelns instruktioner kan vi vara frimodiga som ledare! Vi behöver inte kämpa med den brist på förtroende som är konsekvensen av ett moraliskt tvivelaktigt liv. Inte heller behöver vi frukta för att bli avslöjade med ”lik i garderoben” – hemliga synder som vi inte har bekänt eller tagit fram i ljuset.

Inget av detta betyder dock att man måste vara felfri för att vara ledare i församlingen. I så fall skulle ju ingen av oss hålla måttet. Däremot betyder det att man i någon mening måste förtjäna det förtroende man har blivit given. Vidare betyder det att man behöver skapa rutiner kring sitt liv och sin tjänst som gör att nåden får vara fortsatt verksam till vår egen upprättelse. Den tidigare nämnda förankringen i Ordet, bönen, sakramenten och den kristna gemenskapen är helt enkelt lika viktig för den som är ledare som för alla andra.

När jag själv har varit i situationer där jag haft möjlighet att tillsätta personer för olika slags ledaruppdrag har jag därför också haft ytterligare en biblisk princip som ledstjärna: Den som är trogen i det lilla, kan bli anförtrodd mer (jfr Matt 25:21).

Innan man blir predikant ska man helt enkelt ha visat sig vara villig att bli en del av den gemenskap man ska tala till.

Innan man blir mötesledare ska man ha visat sig vara villig att tjäna även när man inte ”står på scenen”.

Innan man blir lovsångsledare ska man ha visat sig vara villig att sjunga eller spela under någon annans ledarskap.

Innan man blir hemgruppsledare ska man ha visat sig vara ansvarstagande i sina relationer i stort.

Och så vidare.

När vi håller fast vid dessa principer bekräftar vi det som är församlingens organiska karaktär: Att vi hör ihop, och att ingen av oss kan vara ledare (tjänare) i ett vakuum. På köpet får vi dessutom något som kan kallas för en ”andlig livförsäkring”. Vi får en förankring som går på djupet, och som vi därför kan falla tillbaka på i tider av prövning.

Sårbarheten som grundförutsättning

Faktum är också att själva sårbarheten är en del av det bibliska mönstret för ledarskap. När vi läser om Bibelns stora ledare ser vi nämligen att många bär på betydande moraliska skavanker. Vi har Israels store ledare Mose, som fick fly från sitt land efter att ha mördat en egyptier. Vi har kung David som gjorde sig skyldig både till mord och till äktenskapsbrott. Vi har lärjungen Petrus som förnekade sin egen Mästare.

Alla dessa föll – och alla dessa upprättades. Och hemligheten bakom detta stod till stora delar att finna i deras vilja till bekännelse. ”Det offer Gud vill ha är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud”, skriver David efter att ha konfronterats av profeten Natan. Just där får han också erfara sin Herres upprättelse: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. … Låt mig åter få glädjas över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande” (Ps 51:19, 12, 14).

Det finns ett uttryck i kyrkan som lyder: ”Never trust a man without a limp.” (Lita aldrig på en man som inte haltar.) Uttrycket är hämtat från berättelsen om Jakob när denne brottas med Gud vid Jabboks vadställe. Som en följd av den nattliga brottningskampen står det nämligen att patriarken ”haltade på höften” (1 Mos 32:31). Åtminstone bildligt tänker jag att detta står för att Jakob hade märkts av Herren själv. Han var inte längre så kaxig, utan hade insett sitt beroende av Gud och hans kraft för att få se det Herren hade talat gå i uppfyllelse.

På motsvarande sätt behöver du och jag skapa ett utrymme för sårbarhet i våra liv som kristna. Och vi behöver ha ett ledarskapsideal som skapar utrymme för detsamma hos dem vi har som ledare. Det är ödmjukheten och transparensen, snarare än den fullkomliga fasaden, som bereder plats för nåden – och därmed också för Guds upprättande kraft både i oss och genom oss som ledare.

Han kan inte förneka sig själv

Den gemensamma nämnaren för Bibelns många upprättade ledare är dock inte bara deras sårbarhet och brist. Framför allt är det deras villighet att låta sig själva upprättas. Som vi redan har sett är det här något som sker i det personliga mötet med Kristus. Därmed kan vi också återknyta till Hebreerbrevets ord, som i sitt större sammanhang lyder så här:

”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet” (Hebr 12:1–3).

Som synes kombinerar Hebreerbrevets författare de perspektiv som har varit bärande också i denna artikel: Å ena sidan det personliga ansvaret, där både uthålligheten och de andliga rutinerna behöver ha en plats. Å andra sidan Jesuscentreringen, eftersom det är där – och bara där – som vi kan få både den fullkomliga förebilden och den kraftgivande gemenskapen med Herren själv.

”Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem liknar alltså en klok man som byggde sitt hus på klippan”, säger Herren. ”Regnet öste ner, floden kom och vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det föll inte, för det var grundat på klippan” (Matt 7:23–24). Detta är lika sant för alla kristna – oavsett om vi är att betrakta som ledare eller inte.

Den som uthålligt vandrar i sin Mästares fotspår, kommer att slippa komma på fall. Även om vi faller till det yttre kommer vi nämligen att märka att det finns någon där som är villig att ta emot oss. Och då är det som aposteln säger: ”Är vi trolösa förblir han trofast, för han kan inte förneka sig själv” (2 Tim 2:13).

Ursprungligen publicerad i den finlandssvenska tidskriften Sändebudet