Hur ska den kristna församlingen styras? Bara att ställa frågan kan säkert vara att kasta in en brandfackla. Vi tar ju gärna för givet att vårt sätt att organisera vår gemenskap är rätt, vilket i svensk frikyrklighet brukar betyda en demokratisk struktur med årsmöte, styrelseval och regelbundna församlingsmöten.
Som så ofta annars har det här sina historiska skäl. 1800-talets väckelserörelse var en del av något mycket större: en gigantisk folkrörelse som banade väg för demokratiseringen av hela vårt svenska samhälle. Det är ett arv att vara stolt över, och det finns goda skäl att stämma in i omdömet att ”demokrati är det minst dåliga sättet att styra ett land”.
Men som kyrkor och församlingar behöver vi ändå hålla viss distans även till detta tänkande. Ordet ”demokrati” kommer trots allt från grekiskans ”folk” respektive ”styre” – medan målet för Guds församling måste vara att Herren själv ska vara den som styr!
Detta behöver inte vara någon motsättning. Gud har trots allt valt att lägga sina skatter i bräckliga lerkärl och på flera avgörande områden gjort sig beroende av sin församling här på jorden.
Å andra sidan räcker det att blicka ut över världen för att se att vår skandinaviska föreningsmodell inte är den enda som har gudomlig sanktion. Är det inte snarare så att en betydande del av de rörelser och församlingar som kan betecknas som andligt vitala präglas av helt andra kulturella kontexter än den svenska?
Ett mer förutsättningslöst sätt att nalkas frågan om hur församlingen ska styras kunde därför vara att titta på hur Herren genom årtusendena har behagat leda sitt folk på jorden. Och utan att göra anspråk på att vara heltäckande kan det då vara naturligt att lyfta fram åtminstone tre källor till Guds ledning som ingen kristen gemenskap bör vara utan.
För det första Bibeln.
För det andra bönen och det profetiska lyssnandet.
För det tredje de gåvor och tjänster som Gud väljer att anförtro sitt folk på den aktuella orten.
Utifrån detta skulle man kunna säga att vi i församlingen behöver ha ett styrelseskick som fångar upp det som vår Herre har kommunicerat till oss genom sitt Ord, genom bönen och genom de gåvor och tjänster som han har sänt till oss.
Inget av detta står som sagt i motsats till ett demokratiskt styrelseskick. Men det ställer ett antal specifika krav på vilka kriterier vi gör bruk av när vi fattar våra beslut som kristen församling. Är det ett beslut grundat i Guds ord? Är det väl genombett? Ligger det i linje med de profetord som Herren har talat till gemenskapen? Skapar det utrymme för de personer som Herren har kallat och rustat till tjänst som apostlar, profeter, evangelister, lärare och herdar?
Dessvärre är det långt ifrån självklart att dessa och liknande kriterier står i centrum när vi kommer samman till våra årsmöten. I många demokratiska forum är det i stället sådant som personliga preferenser och falangstrider – för att inte tala om släktförhållanden, kön och social status – som tillåts sätta agendan.
För att nu inte tala om det inflytande som direkt eller indirekt kan sägas utövas av sekulära managementteorier, som i sitt rätta sammanhang kan vara både lärorika och användbara, men som har en sällsam förmåga att tränga undan just de källor till Guds ledning som vi här har varit inne på.
Oavsett struktur behöver vi helt enkelt se till att vi i församlingen premierar vad som i sanning kan beskrivas som ett andligt ledarskap. Bara ett sådant kan navigera i den unika terräng som är den kristna församlingens livsrum. Bara ett sådant kan vara framgångsrikt i den andliga strid som Guds folk i alla tider har haft att utkämpa, och vars vapen ”inte [är] köttsliga utan har kraft från Gud att bryta ner fästen” (2 Kor 10:4).
Läs på varldenidag.se
