Till helgen anordnas den fjärde upplagan av den ekumeniska barnledarkonferensen Jesus till barnen. Det verkar bli en stor fest, med närmare 900 deltagare och medverkande på plats. Talarna kommer från hela bredden av Sveriges kristenhet, men mest utrymme i det gemensamma programmet får gästerna från den amerikanska organisationen Orange.
Grundtanken bakom Orange – som också är förklaringen till organisationens namn – är att kyrkans barnverksamhet kan bära allra mest frukt när den har en strategi som också involverar föräldrarna. Om kyrkan står för ljuset (som är gult) och om hemmet står för föräldrarnas hjärta för sina barn (som är rött) blir alltså blandningen av de båda influenserna orange.
Detta är inte bara en klämkäck bild eller slogan. Det är blodigt allvar. I Mark Holmens bok Faith Begins at Home redovisas en stor undersökning från USA där kristna ungdomar fick svara på vem som hade betytt mest för deras egen tro. Överlägset högst siffror tilldelades mamma och pappa. Även pastorn/prästen kom visserligen högt upp, men exempelvis kyrkans ungdomsgrupp tillmättes mindre än hälften så stor betydelse som föräldrarna.
Detta ska inte tolkas som att kyrkan eller ungdomsledarna skulle vara oviktiga. I många fall kan de tvärtom vara avgörande för att visa på och vägleda till en levande kristen tro. Men i merparten av fallen är det alltså mamma och pappa som betyder mest. Därav ”orange”: hemmet och kyrkan behöver samverka. Så långt som det är möjligt behöver de dra åt samma håll.
Hur ska då detta gå till? Här finns det självklart mer än ett rätt svar. När det gäller tro måste vi därtill alltid räkna med nådesfaktorn – ytterst sett är det bara Herren själv som väcker och bevarar en människa i tro på Kristus. Men precis som med allt annat i det kristna livet behöver vi ändå samarbetamed Herren i detta. Och, som sagt: vi behöver samordna våra strategier mellan hemmet och kyrkan.
Ett konkret sätt som detta kan gå till på har med våra andliga praktiker att göra. Visar vi med våra prioriteringar därhemma att vår tro faktiskt är något avgörande – något som i grunden får påverka våra prioriteringar? Går vi i gudstjänst? Talar vi väl om den kristna församlingen? Ber vi bordsbön? Åker vi på familjeläger, där barnen kan göra egna erfarenheter av Gud samtidigt som de ser att tron betyder något för deras föräldrar?
Det kan också handla om att synliggöra sådant som i realiteten redan pågår. Att till exempel flytta sin bibelläsning från sängen (där barnen aldrig ser att mamma eller pappa läser Bibeln för sin egen skull) till köksbordet. Eller att dela med sig av vissa av sina böneämnen även till barnen, kanske i en gemensam familjeandakt på söndag kväll?
Allt detta behöver självklart vandra hand i hand också med ett hem där det är möjligt att erfara något av Jesu kärlek – där det finns en smak både av den nåd och den sanning som hör Jesuslivet till. Det säger sig självt att ingen av oss har ett hem där detta ständigt är fallet. Alla människor är syndare, och inte minst som föräldrar är det lätt att känna skuld över våra tillkortakommanden.
Men kanske är det också här som en av kristenlivets mest grundläggande praktiker kan förmedlas: Att vi helt enkelt ber våra barn om förlåtelse när vi har gått över gränsen. Att vi erkänner våra egna snedsteg, och våra onödigt hårda ord. Få saker vittnar så starkt om Jesu kärlek som en förälder som har mod att ödmjuka sig, och erkänna sitt beroende av Guds och människors nåd.
Allt detta kan förstås tillämpas även av den äldre generationen: far- och morföräldrarna. Och de som helt saknar kristen närvaro i släkten kan i bästa fall få göra liknande erfarenheter genom personer som tar sig an dem genom kyrkan eller som grannar. Klart är att nästa generation behöver involvera hela den kristna kyrkan. Tillsammans får vi ta ansvar för att Bibelns ord ska kunna besannas: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal.”
Läs på varldenidag.se
