De senaste veckorna har det rapporterats om abortlagstiftningen i New York. Som åttonde delstat i USA har man beslutat sig för att tillåta abort ända fram till födseln. Detta så länge som aborten bedöms främja moderns ”hälsa” – ett uttryck som visat sig mycket elastiskt, eftersom det även inkluderar sådant som känslo-, familje- och åldersmässiga faktorer.

Det är mycket som gör New Yorks beslut stötande – ja, rentav förfärligt. Inte minst gäller detta den rent medicinska verkligheten, då det här handlar om att avliva ett barn som utan problem kan överleva utanför kvinnans kropp. Som överläkaren och ordföranden i Svensk förening för obstetrik och gynekologi, Eva Uustal, har intygat finns det inte heller några situationer då det för mammans del skulle vara bättre att döda barnet innan det togs ut, ens när hennes liv eller hälsa är i fara.

Nästan lika stötande är dock de metoder som brukar tillämpas vid en så pass sen abort. Det vanligaste är att man injicerar ett gift i barnets huvud eller mage. Medan giftet får verka bärs det ytterligare ett dygn av mamman, som sedan får föda fram sitt döda(de) barn. Detta förutsatt att ultraljudet visar att det verkligen har dött – om inte, görs proceduren om.

En annan metod är att föra in ett instrument i livmoderhalsen som suger ut barnets hjärta och maginnehåll, för att därefter klippa sönder det och plocka ut det kroppsdel för kroppsdel. Innan lagstiftningen förändrades 2003 förekom även så kallade partial birth-aborter, som innebar att kvinnan började föda fram barnet i sätesläge, men att man – innan huvudet lämnade livmodern – sög ut hjärninnehållet så att det dog. Därmed var det inte längre en juridisk person när det kom ut.

Trots denna brutala verklighet har det på nätet cirkulerat ett foto från guvernörens i New York undertecknande av den nya lagen, omgiven av tre kvinnor som strålar av lycka över vad som sker. Bisarrt är bara förnamnet.

Men denna hållning är faktiskt inte unik för USA. I vårt grannland Norge har den borgerliga regeringen beslutat att förbjuda så kallad tvillingabort, då denna normalt behöver utföras efter vecka 12 – som i detta land är övre gräns för fri abort. Proceduren innebär att man ger det ena barnet en spruta med kaliumklorid, vilket leder till att det dör, men att kvinnan behåller dess tvilling och föder fram denna på naturlig väg. Om inte den också dör, förstås – tvillingaborter medför ca 15 procents större risk för syskonet att avlida.

När den nya begränsningen annonserades gick det dock ett ramaskri genom Norges kvinnorörelse. På flera ställen samlades man till demonstrationer där man ropade ut sin vrede och höll upp skyltar med texter som ”nej till tvångsfödande”.

Ja, precis så: Man gick ut på gatorna och ropade ut sin vrede för att man inte längre fritt skulle få döda det ena syskonet av två friska barn, av vilka man ville behålla det ena men inte det andra.

Det är mycket som är kusligt med det sätt som vår kultur relaterar till abortfrågan. I debatten talar vi ofta om abort som en ”svår fråga”, och i någon mening kan det självklart vara så. Det finns knepiga gränsdragningar kopplat till abortlagstiftningen, inte minst när det gäller mödrar som på riktigt är hotade till liv och hälsa.

Men ovanstående exempel handlar alltså inte om det. I stället handlar de om ett samhälle som fullständigt har tappat känslan för vad som är gott och rätt. En dödens kultur, som i grunden tycks uppfatta barnen som ett hinder för det egna självförverkligandet. Och när anden väl är ute ur flaskan, är det regel snarare än undantag att det uppstår en sluttande plan-effekt – något som även illustreras av den lobbyverksamhet som pågår för en annan typ av institutionaliserat dödande, nämligen aktiv dödshjälp.

Som någon har uttryckt det: Den generation som stod på barrikaderna för fri abort under 60- och 70-talet är densamma som nu riskerar att avlivas för att de barn den trots allt behöll inte vill ta hand om sina föräldrar.

Kan man tänka sig ett större fattigdomsbevis än detta?

Läs på varldenidag.se