Det är valår, och en av många ingredienser i ett sådant är Slaget Om Berättelsen. Vilken berättelse om vårt lands historia, nutid och framtid kommer väljarkåren att låta sig fångas av? Vilken berättelse kommer att väcka tillräckligt mycket genklang i folkdjupen för att bära fram till valurnorna?

En av de berättelser som varit mest bärkraftig i vårt land är den av arbetarrörelsen som byggare av det moderna Sverige. Och det råder förstås ingen tvekan om att Sverige under stora delar av 1900-talet stått under socialdemokratiskt styre. Men folkhemmet hade knappast kunnat byggas om det inte hade varit för ett näringsliv (generellt med hemvist i det borgerliga blocket) som genererat det välstånd som politikerna fördelade.

En annan berättelse som är väl så aktuell i vår tid är den om Sverigebilden. Är det den traditionella bilden av Sverige som moralisk stormakt som borde dominera, eller är det den som torgförs av bland annat Sverigedemokraterna av ett land i sönderförfall? Svaret på denna fråga är ännu inte givet, och sanningen finns kanske någonstans mitt emellan.

Det som är intressant när man analyserar dessa och andra berättelser är dock inte bara vad som sägs, utan också vad som inte sägs. Den rödgröna regeringen stoltserar till exempel med att det är 300 000 fler i arbete i dag jämfört med under Alliansregeringen. Vad man däremot inte brukar nämna är att de rödgröna har haft förmånen att styra under högkonjunktur, medan Alliansen styrde under lågkonjunktur.

En annan sak som tenderar att skrivas ut ur våra historieböcker har med den kristna tron att göra. Ett känt exempel på detta är den europeiska konstitution som var på tapeten för ett drygt decennium sedan, där ett antal länder med kraft argumenterade emot att i ingressen hänvisa till Europas kristna arv.

Något liknande kan sägas om situationen i Sverige. Det var först efter en hård politisk strid som Kristdemokraterna fick igenom att man i skolans läroplan skulle nämna inte bara västerländsk humanism utan också kristen tradition som referenspunkt för skolans fostransmål.

Det problematiska med detta är att det normalt bara är den som nyktert kan blicka bakåt, som tryggt kan navigera in i framtiden. Låt oss ta den (förvisso gigantiska) frågan om den västerländska kulturens framtid som exempel. Finns det några skäl att tro att den europeiska och amerikanska framgångssagan ska kunna fortsätta även under kommande decennier? ”Varför inte?”, kanske någon svarar. Men för att få samma resultatsom tidigare måste man som bekant även ha motsvarande inputsom då. Och här svajar det i dag betänkligt.

En av dem som stuckit ut hakan i denna fråga är den brittiske historikern Niall Ferguson. I dokumentärserien Civilization: Is the West History?presenterar han sex så kallade genombrottsprogram som tillsammans kan sägas ha lagt grunden för västerlandets globala dominans. Det handlar om sådant som konkurrens, vetenskapliga och medicinska framsteg, ett representativt styrelseskick och masskonsumtion.

Men det handlade också om den protestantiska arbetsetiken. Ferguson, som själv är ateist, gör klart att den kultur av ärlighet, arbetsflit och sparande som präglade så många av Europas kristna invånare var avgörande för det välstånd som skulle följa. Gemensamt både för denna och andra nyckelfaktorer är dock att vi i dag har blivit omsprungna på de flesta av de aktuella områdena. Och minst lika allvarligt: vi har förlorat tron på deras avgörande betydelse. Den logiska slutsatsen för Ferguson är att den globala västerländska dominansen är en historisk parentes, och att det nu är Asien som har tagit ledartröjan.

Exakt hur det blir med detta är förstås omöjligt att svara på. Men den grundläggande principen kvarstår: för att få samma resultat som tidigare måste man ha motsvarande input. Något för alla som vill presentera trovärdiga berättelser om framtiden att ha i bakhuvudet.

Läs på varldenidag.se