Att tro är något viktigt står nog klart för de flesta kristna. Inte minst i evangelierna spelar tron en central roll. Jesus inleder hela sin verksamhet med orden: ”Omvänd er och tro evangelium” (Mark 1:15). Längre fram berömmer han människor för deras tro – och beklagar sig när han i stället möter otro.
Även i brevtexterna är tron ett återkommande tema. Evangeliet är ”Guds kraft till frälsning för var och en som tror”, skriver Paulus (Rom 1:16). Och i en annan berömd bibeltext:”Av nåden är ni frälsta genom tron” (Ef 2:9). Gemensamt för dessa och många andra texter är att tron presenteras som en nyckel in till Guds värld. Det är genom tron som vi blir räddade till gemenskap med den treenige Guden.
Syndafallet som en beskrivning av otron
Men vad, mer exakt, innebär det att tro? För att besvara den frågan kan vi förslagsvis gå tillbaka till berättelsen om syndafallet. Det som händer där i relationen mellan Gud och hans skapelse är nämligen själva orsaken till att Bibeln så ofta talar om trons betydelse. I syndafallet uppstår det gap mellan Gud och människa som vi genom tron blir räddade ifrån. Annorlunda uttryckt: det som skedde i syndafallet är själva motsatsen till vad som sker när vi kommer till tro. Syndafallet är Bibelns kanske mest avslöjande berättelse om otron.
För att förenkla det hela kan vi nöja oss med att fokusera på det som ormen – alltså djävulen – kommunicerar till Adam och Eva. Det första han säger är: ”Har Gud verkligen sagt …?” (1 Mos 3:1). Och man kan ju fråga sig vad som är så farligt med denna fråga. Är det inte bra att tänka självständigt och analysera det som Herren har talat? Ju längre berättelsen fortsätter, desto tydligare blir det dock att ormen på detta sätt försöker lura Adam och Eva att distansera sig från relationen till Gud. Genom att ta ställning till ormens fråga på egen hand, utan att först tillfråga sin Skapare, gör de sig av med sitt skapelsegivna beroende av Herren. De blir, som Martin Luther uttryckte det, inkrökta i sig själva.
Detta mönster blir ännu tydligare nästa gång som ormen öppnar munnen. ”Ni ska visst inte dö!” säger han (1 Mos 3:4). Och om den inledande frågan var lite mer försåtlig, kan man säga att det här handlar om ett frontalangrepp. I klartext påstår ju ormen att Gud inte går att lita på – att han kan beskrivas som en lögnare. Därmed får han Adam och Eva att vackla i sin tilltro både till Gud och Guds ord. Samtidigt lockar han människorna med möjligheten att själva förstå sig på gott och ont, rätt och fel. Annorlunda uttryckt: Han lockar dem med att bli sina egna herrar (jfr 1 Mos 3:5).
Följden av syndafallet blev att gemenskapen mellan Gud och människan trasades sönder. Varför då? Berättelsen i Första Moseboken gör klart att människan är skild från Gud på grund av sin längtan efter självtillräcklighet. Den som känner sig själv vet därmed att syndafallet inte bara var en engångshändelse i mänsklighetens barndom. Snarare upprepas det hela tiden, för vi bär alla på en vilja att vara våra egna herrar. Det är just detta som är syndens mönster i den här världen.
Tro: att bejaka sitt beroende av Gud
När vi väl har fått detta klart för oss är det också lättare att förstå varför det är genom tro som en människa blir frälst. Mänsklighetens mest grundläggande synd är helt enkelt otron, och denna måste botas med sin egen motsats – tron! Och om otron kan beskrivas som människans ovilja att underordna sig Gud, måste tron vara detsamma som viljanatt underordna sig Gud. Alltså viljan att på nytt göra sig beroende av sin Skapare. Tron är den attityd som kommunicerar till Herren: Ja, jag vill tillhöra dig. Ja, jag vill lita på dig. Ja, jag vill lyda dig.
Det är det här resonemanget som har fått mig själv att definiera tro som att bejaka sitt beroende av Gud. På ett plan är vi naturligtvis alla beroende av vår Skapare. Om Gud skulle dra bort sin närvaro från den här världen, skulle vi omedelbart upphöra att existera. Men det som skiljer trons folk från människosläktet i stort, är att vi har tagit konsekvenserna av detta. Vi har omvänt oss från vår synd, och vi har slutat att leva med oss själva i våra livs centrum. I alla fall är det denna hållning som vi har blivit kallade till. Vi har påbörjat en vandring där vårt uppdrag är att låta Jesus och hans vilja ta över vårt sätt att tänka, tala, handla och prioritera.
Tron öppnar oss för Guds kraft
Under denna vandring kan vi också vara med om olika slags gudsingripanden. Evangelierna är fulla av dem. Människor som kom till Jesus erfor både helande, befrielse och andra former av upprättelse. Och påfallande ofta kopplade Jesus samman dessa manifestationer av Guds kraft med de berördas tro. “Din tro har frälst dig”, säger Jesus till den blinde mannen utanför Jeriko (Luk 18:42). Och när en hednisk officer ber om helande för sin tjänare säger han: “Gå. Så som du trott ska det ske för dig” (Matt 8:13). Även här bekräftas alltså att tron är nyckeln in i Guds värld.
Men det här är också något som kan ställa till det lite för oss. För om det stämmer att tron öppnar oss för Guds handlande, infinner sig ju frågan vad det är som saknas när vår Herre integriper in på det sätt vi skulle önska. Är det helt enkelt så att det i dessa lägen är vårt eget fel – att det är vår brist på tro som är problemet?
Det här är en stor och viktig fråga, som har sysselsatt Guds folk i alla tider. Redan mellan Nya testamentets pärmar kan vi läsa om hur otron ibland kommer i vägen för Guds handlande. I anslutning till ett besök i sin hemstad Nasaret kan vi exempelvis läsa om Jesus: ”Han kunde inte göra någon kraftgärning där, utom att bota några få sjuka genom att lägga händerna på dem.Och han var förundrad över deras otro” (Mark 6:5–6).
Otron är alltså helt klart en faktor att räkna med när vi ska tala om de uteblivna miraklerna. Och i någon mening lider vi ju alla av otro, i samma utsträckning som vi brottas med vår egen synd. Samtidigt tror jag att vi ofta har en lite felaktig bild av dessa saker, som därmed också kan skapa onödig kramp kring detta med trons roll i våra liv.
Tron håller fast vid Guds ord och löften
En viktig orsak till detta är senapskornsprincipen. Jesus säger: ”Om ni har tro, bara som ett senapskorn, ska ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting kommer att vara omöjligt för er” (Matt 17:20). Som synes talar Jesus här om tro som öppnar oss för starka och spektakulära gudsingripanden. Samtidigt är han tydlig med att det som öppnar för dessa är en tro ”som ett senapskorn” – alltså ett av de minsta då kända fröna. Syftet med denna liknelse måste rimligen vara att vi inte ska fokusera för mycket på vår tros storlek.
Ett liknande perspektiv får vi när vi läser evangeliernas skildringar av de män och kvinnor som kom till Jesus för att bli botade. Vissa av dessa hade visserligen en stark tro, men den gemensamma nämnaren för dem alla är faktiskt något mycket mer vardagligt – nämligen att de kom till Jesus. Till stor del tycks man därför kunna säga att tron kännetecknas av detta enkla: att komma till Jesus. Eller som jag tidigare uttryckte det: att bejaka sitt beroende av Herren. Att tro är att med ord och handlingar säga till vår Frälsare att ”jag behöver dig”. Detta i kontrast till otron, som är ett enda stort ”nej tack” riktat till Herren.
Vad ska vi då fokusera på, om det inte är på oss själva och vår egen tro? Det bibliska svaret är: på Gud och hans Ord. Det som avgör vår tros kvalitet är inte främst om vi har stor eller liten tro (även om det också kan ha viss betydelse). I stället är det trons objekt – nämligen Jesus och hans löften. När vi fokuserar på vår Frälsare och hans förmåga, behöver vi inte känna ångest över vår egen litenhet. En liten tro på en stor Gud kan verka stora mirakler, samtidigt som en missriktad tro inte gör någon som helst nytta hur imponerande den än ser ut i övrigt.
Slutligen innebär detta att tron alltid måste ta sin utgångspunkt i Herren själv. Tro handlar inte om vare sig suggestion eller positivt tänkande. I stället handlar det om att hålla fast vid Guds ord och löften. Om Gud inte har sagt något till oss, kan vi inte heller ha tro. Men om Gud faktiskt har talat, får vi i tro hålla fast vid detta och uthålligt be att det han sagt ska bli förverkligat i våra liv.
Ursprungligen publicerad i Världen idag 180419
Det var väl inte Luther utan Augustinus som var först med uttrycket ”inkrökt i sig själv”, incurvatus in se?
Så var det kanske. 🙂 I mina kretsar har man brukat hänvisa till Luther i samband med detta, men du har säkert rätt!