En av de grundläggande sanningarna om den kristna själavården är att vi som själavårdare behöver ägna oss åt det ”dubbla lyssnandet”. Medan vi lyssnar på den som har valt att anförtro sig åt oss behöver vi helt enkelt lyssna både till vad personen själv säger och till vad Guds Ande kan tänkas uppenbara för oss om det som sägs. Till detta kan läggas att vi behöver notera vad den person vi samtalar med inte sätter ord på – allt för att kunna bidra med den vägledning och det stöd som kan ge upprättelse på djupet.

Den andliga urskiljningen plats inom själavården är ett stort ämne, och här och nu vill jag smalna av det till fyra konkreta områden som vi som själavårdare behöver ha koll på, och som vi har fått ett antal specifika nycklar för att hantera. Allt enligt Jesu ord i Lukasevangeliet: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren” (Luk 4:18–19).

Det första vi behöver ha förmågan att urskilja i den kristna själavården är synden. Synd handlar om sådant som vi har sagt, gjort och tänkt som står i konflikt med Guds vilja. Men det handlar också om ett djupare skikt i vår personlighet – nämligen vår vilja att försöka klara oss på egen hand, utan Gud och den kristna församlingen. Synden i den senare betydelsen yttrar sig i sådant som stolthet, egoism, självrättfärdighet och en vilja att vara våra egna herrar. När dessa saker kommer upp till ytan behöver vi därför bekänna dem för vad de är, och som själavårdare får vi sedan tillsäga den vi talar med syndernas förlåtelse. All kristen upprättelse värd namnet behöver ta synden och dess destruktiva kraft på allvar.

Det andra området som vi kan behöva urskilja är våra sår. Sår kan vara av olika slag, och de kan handla både om sådant vi själva har skuld till och sådant vi har utsatts för av andra. I många situationer är det våra sår snarare än våra synder som känns mest påträngande. Såren gör ju så ont! Dessutom lever vi i en tid då många brottas med sin egen självbild, med följden att skammen eller känslan av att inte duga upplevs som betydligt mer akut än det som vi har sagt, gjort eller tänkt som är fel. Genom detta kan man därmed säga att två olika problem kan uppstå. Det första är att vi bagatelliserar synden, eftersom vi upplever skammen och vår dåliga självbild som något mycket värre. Vi ber om förståelse i stället för förlåtelse. Det andra är att vi får kyrkans tal om synden om bakfoten, så att vi börjar be om förlåtelse för våra sår i stället för våra synder. Sår ska vi dock inte be om förlåtelse för – där ska vi i stället be om och verka för helande.

Det tredje området, som också knyter an till Jesu ord ur Lukasevangeliet, är olika former av bindningar. Dessa kan vara av olika karaktär. Goda bindningar är sådana som vi har till exempelvis våra föräldrar och vår äkta hälft, och som har med vår unika relation till dem att göra. Både dessa och andra relationer kan dock även inbegripa negativa bindningar. Det kan handla om personer som på ett orättfärdigt sätt har dominerat oss, om destruktiva mönster i vår uppväxtfamilj, om mobbning eller om fysiska/psykiska/sexuella/andliga övergrepp. Negativa bindningar avslöjas genom reaktioner som: ”Trots att jag är gift sedan tio år kan jag inte fatta några viktiga beslut utan att först fråga min mamma.” ”Jag får panik bara jag tänker på den där personen.” ”Hans ord förföljer mig fortfarande.” När bindningar som dessa kommer upp till ytan behöver vi som själavårdare vara lyhörda. Frihet från bindningar till andra människor – eller kanske till ett illasinnat ord eller omdöme – kan vara en process, men ofta är det ändå så att de första stegen till frihet handlar om att förlåta dem som har gjort oss illa. Därefter kan vi som själavårdare be att Jesus själv ska kliva in och klippa sådana band som sätter en negativ prägel på våra liv. Han har ju kommit hit till jorden just för att ”ropa ut frihet för de fångna” och ”ge de betryckta frihet”.

Ett fjärde område som vi behöver urskilja i den kristna själavården, och som ibland kan vara lik den typ av mänskliga bindningar som vi nu har varit inne på, är det som handlar om demonisk aktivitet. Till de onda andarnas främsta kännetecken hör ju just att de binder sina offer, och detta kan ske på flera olika sätt – av vilka ”besättelse” är både det grövsta och minst vanliga. Den kristna befrielsetjänsten vore värd en helt egen artikelserie, men några saker som kan vara värda att påpeka är dessa:

  • Onda andar kan bara få ett grepp om en människa om de på något sätt har blivit inbjudna. Ett viktigt moment i all befrielsetjänst är därför att avslöja rötterna till det onda. Detta kan ske både genom samtal och den helige Andes tilltal – och ofta dessa två i kombination.
  • Demonisering kan gå hand i hand med, men är inte detsamma som, psykisk sjukdom. Det är djupt olyckligt när man i själavården inte har sett skillnaden på dessa fenomen.
  • Demonisering kan förväxlas med sådana saker som förbannelser, generationssynd och själsliga låsningar. Även här är vi därför i behov av urskiljningens särskilda nådegåva (jfr 1 Kor 12:10).

Vi människor är komplicerade varelser, och vi lever i en komplicerad värld. Det är själavårdens tjusning såväl som dess vånda att på rätt sätt kunna urskilja vad som är vad i det som sätter sin prägel på våra liv. Djupast sett handlar förstås detta om att det bara är med rätt diagnos som vi kan förmedla den läkedom som är oss given genom Kristi kors. Hos honom finns både förlåtelse, helande och befrielse. Tack gode Gud för det!

Ursprungligen publicerad i Världen idag 161010