Vilken Gud tror du på? Till stor del tror jag att denna fråga kan besvaras genom hur vi ser på våra liv som kristna. I arbetet med min bok Korsvägen och uppståndelselivet (Livets Ords Förlag 2019) har jag särskilt gått och stavat på två för mig själv väldigt rannsakande frågor. Nämligen: Tror jag på en Gud som är värd att dö för? Och: Tror jag på en Gud som kan uppväcka döda?
Det som fascinerar mig med dessa båda frågor – som ju representerar två helt olika sidor av det kristna budskapet – är att de å ena sidan kan låta extrema, men att de å andra sidan står i centrum av det kristenliv som träder fram i Nya testamentet. Visserligen är det sant att vare sig martyriet eller uppväckandet av döda hör till vardagen i det kristna livet. Men min övertygelse är ändå att vi behöver se på dessa erfarenheter som två konkreta riktmärken för våra liv, om vi inte ska hamna på glid i vårt personliga lärjungaskap. Ytterligheterna är helt enkelt nödvändiga för att Gud inte ska bli för tam och neutral för oss.
En betydande del av den svenska kristenhetens kris tror jag handlar om att Gud har blivit alltför hanterbar. Det är som att en osynlig hand hela tiden driver oss mot en förståelse av Gud som förutsägbar och harmlös. Som snäll och trevlig snarare än utmanande och helig. Och resultatet av detta blir ett ofta väldigt blodfattigt budskap. En Gud som inte är värd att dö för kan ju knappast vara värd vårt allt – vår fullständiga tillbedjan och lydnad. En Gud som inte kan uppväcka döda, kan knappast ha förmågan att förflytta berg vare sig i våra egna eller någon annans liv.
Och det är därför som jag kommer tillbaka till mina frågor. Runtom i vår värld finns det ett stort antal växande kyrkor där lidandet och kraften vandrar hand i hand. Där de kristna låter Jesus vara deras ledstjärna om det så skulle kosta dem livet, och där de med samma förtroende för Kristus står till förfogande för att utföra tecken och under i hans namn. Den underjordiska kyrkan i Kina är ett fascinerande exempel på detta. Själv har jag också mött denna attityd i den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan.
Min allt starkare övertygelse är att om den sekulariserade svensken ska få ett sant och äkta möte med Herren den dag han besöker en kristen kyrka, då behöver vi som finns där leva liv som tar både lidandet och kraften i Bibelns budskap på allvar. Bara en Gud som är värd att dö – och lida – för, kan ju i realiteten vara värd att omvända sig till. Bara en Gud som har förmågan att uppväcka döda – och på andra sätt upprätta oss till ande, själ och kropp – kan förvandla livet för den människa som redan har prövat allt.
Annorlunda uttryckt: för att människor ska komma till tro behöver vi som kristna bära vittnesbörd om en Gud som verkligen är Gud. En Gud som utmanar oss både som den Korsfäste och den Uppståndne. Som försätter oss i ett totalt och provocerande beroende av honom själv. Som tillåts spränga det rationellas gräns. Som helt enkelt är den han säger sig vara: kungars Kung och herrars Herre.
Och det är alltså därför som jag stavar på mina båda frågor. Min förhoppning är förstås att vi är många runtom i vårt land som gör detsamma. Först och främst för att Gud ska få vara Gud i våra liv. Men också för att världen omkring oss ska tro att kyrkans Herre är densamme i går, i dag och i all evighet.
Läs på hemmetsvan.se
