Tack, Antje, för att du ger dig in i det samtal om rädslans kultur som jag initierade för några månader sedan. Det gläder mig att du planerar att bjuda in till fortsatta samtal i ämnet.
Samtidigt förvånas jag över att du fortfarande inte kommenterar mina faktiska frågor. Jag har inte hävdat att man får nej i antagningskonferensen för att man är negativ till samkönade vigslar – även om jag vet människor som säger sig ha varit med om just detta. Vad jag däremot har önskat är att du ska stävja den utveckling som gör att allt fler präster helt i onödan stängs ute från lokala anställningar. När du nu beskriver värnandet om denna minoritet som att ”svika Guds mission i världen” blir jag förstås bara ännu mer bekymrad.
Du frågar mig hur höstens diskussion stärker det gemensamma kristna vittnesbördet i samhället. Min upplevelse är att kyrkans tendens att göra synen på utlevd homosexualitet till prövosten för vilka som är ”inne” eller ”ute” är ett betydande hinder just för kyrkans vittnesbörd. Rädslans kultur stjäl vår frimodighet och distraherar oss från vad som är verkligt viktigt: frälsningen genom Jesus Kristus.
