”Det här är sannerligen inte statsministerns vackraste stund.” Så skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl på twitter apropå Anna Hedenmos intervju med Stefan Löfven i söndagens Agenda.
Som så ofta annars var huvudfrågan den svenska migrationspolitiken, och Hedenmo försökte förgäves få statsministern att medge att han hade tagit i lite för mycket i sina fördömanden av föregående regerings tal om ”volymer” och att det kan behövas någon form av gräns för Sveriges flyktingmottagande. Något som ju även nuvarande regering säger, om än med andra ord.
Och rent sakligt finns det inte så mycket att säga om Stefan Löfvens svar. Under hösten uppstod ett extraordinärt läge, och det som i praktiken har ställt till det är den brist på solidaritet som stora delar av Europa i övrigt har visat prov på. Typ så.
Men trots detta har jag svårt att förlika mig med de ständiga undanglidningar som präglar intervjun. ”Kan du förstå att folk har svårt att hänga med i regeringens svängar?” frågar Anna Hedenmo för att förtydliga vad hon är ute efter. Men inte heller denna gång får hon något svar på frågan, utan Löfven talar för andra gången om det extraordinära i läget i höstas. Och så säger han att skillnaden mellan höger och vänster är att de borgerliga använder ett ”avhumaniserande språk” när de talar om volymer. Själv talar han ju bara om att värna den svenska välfärden.
Konsekvenserna är dock förvillande lika mellan de båda regeringsalternativen. Ja, faktum är att Löfven säger att en borgerlig regering troligen skulle kunna ta in fler (!) invandrare. Men detta är ändå ingenting värt, eftersom det viktiga är att man som invandrare måste få del av hela det svenska välfärdspaketet – något som de borgerliga inte ger några garantier för. Och här blir det i alla fall för mig svårt att hänga med i svängarna. Är det alltså ”godare” att säga nej till fler invandrare, så länge man inte anammar högerns ”onda” retorik om volymer? Jag är inte säker på att de personer som portas ute i Europas gränstrakter skulle hålla med om detta!
När Hedenmo frågar om regeringen har lyssnat tillräckligt på den oro som finns kring migrationspolitiken blir dock Stefan Löfven irriterad och säger att han minsann har mött ett stort antal fackliga företrädare som har gett uttryck för just denna oro. Men lika snabbt underkänner han gräsrötternas frågor genom att säga att det inte ”per automatik” behöver vara någon ”skada för Sverige” med invandring. För att i nästa andetag erkänna att ”vi måste ha ett mottagande som klarar välfärden” – och det är ju just det som många av de människor som han precis har avfärdat säger …
Ja, nu blev det kanske lite rörigt. Och just så rörigt är det också i intervjun. Det är, för att upprepa Tove Lifvendahls omdöme, ”inte statsministerns vackraste stund”. Men det jag här och nu blir mest frustrerad över är ändå rädslan för klara tankelinjer. Kunde inte Löfven bara säga så här:
1) Ja, vi var lite för snabba med att fördöma Alliansens tal om volymer, för vi inser nu att det faktiskt är legitimt att tala om sådana. I alla fall så länge vi ska värna den svenska modellen. Dock tyckte vi (för det antar jag att Löfven gjorde) att Alliansen började tala om detta för tidigt i processen.
2) Ja, jag kan förstå människors oro. Och den är befogad. Det är därför vi har vidtagit de mått och steg som vi nu har gjort. Men jag vill ändå tro att vi tillsammans ska kunna lösa detta. Det här är mina förslag på förändringar …
Som alltid när man skriver om dessa saker är det lätt att bli missförstådd. Det jag reagerar på är alltså i första hand det samtalsklimat som vi har i Sverige och som våra politiker från både vänster och höger är en del av. Och så har jag väldigt svårt för det dumförklarande av befolkningen som alla dessa undanglidningar står för. Tror statsministern verkligen inte att vi svenskar kan lägga ihop ett plus ett? Och är det då inte bättre att tala klarspråk om situationen, vilka alternativen är och sedan argumentera för det alternativ som man själv tycker är bäst – utan osakliga smutskastningar av motståndarna?
