En av de saker som brukar sägas om vår postmoderna tid är att vi har förlorat den ”stora berättelse” som länkade samman människorna i det ”gamla” samhället. Dagens människor, och särskilt vi som tillhör den yngre delen av befolkningen, upplever tillvaron som betydligt mer fragmentarisk än våra far- och morföräldrar gjorde. Äldre tiders enhetssamhälle är ett minne blott, men det är inte bara den kulturella mångfalden som präglar vår tillvaro. Det har också blivit svårare att se vår egen roll i förhållande till det samhälle vi är en del av; vilken kugge vi utgör i det stora maskineriet.

I denna mening tror jag alltså att man kan säga att vi i dag saknar en stor, sammanhållande berättelse i Sverige. Samtidigt lever vi naturligtvis inte i ett samhälle som är utan gemensamma berättelser. Snarare är det så att man i varje epok av människans historia har haft sina egna, specifika berättelser. Dessa har dock varierat under århundradenas lopp.

Tidigare generationers berättelser

Ett första exempel på detta skulle kunna tas från det gamla bondesamhället. I detta samhälle fanns det en på många sätt gemensam tankevärld, där bland annat berättelserna från Gamla och Nya testamentet spelade en stor roll. Alla som levde och verkade i denna miljö hade åtminstone något slags relation till de berättelser som vi möter i Guds ord – från skapelse och syndafall till Uppenbarelsbokens tal om en ny himmel och en ny jord. Detta faktum är av särskilt intresse för oss som tillhör den svenska väckelserörelsen, eftersom det var i denna mylla som den stora folkväckelsen kunde slå rot. Det enda som var nödvändigt för att Guds eld skulle kunna brinna, kan man säga, var att den helige Ande fick blåsa liv i de berättelser som redan hade förmedlats till befolkningen av den svenska statskyrkan.

Nästa stora berättelse var den om det moderna projektet, och den utpräglat positiva syn på framtiden och på vetenskapens potential som växte sig stark under decennierna före och efter förra sekelskiftet. Västvärlden var vid denna tidpunkt präglad av en enorm framtidstro. En gång för alla skulle man lägga av sig oket av äldre tiders primitiva tänkande och man skulle skapa en värld präglad av tekniska, intellektuella och humanistiska framsteg. Det var bara det att mitt i detta bröt Första världskriget ut, där den ”civiliserade” världen hemföll till ett lika besinningslöst som meningslöst dödande. Därmed gick också berättelsen om ett samhälle i ständig progression i graven.

En annan berättelse, som har varit oerhört viktig för den kultur som många av dagens vuxna känner igen sig i, är den som skapades av 30- och 40-talisterna – alltså de som som var unga på 50- och 60-talet. Man brukar säga att den generation som växte upp i Västvärlden under tiden efter Andra världskriget var den första som på allvar kunde unna sig lyxen att i någon mening skapa sin egen kultur. Man kunde göra det av det enkla skälet att det blev ekonomiskt möjligt att ta sig fram i tillvaron utan att samtidigt behöva axla det ansvar som hörde vuxenlivet till.

Därmed kunde också tonåringarna sägas bli en grupp i sin egen rätt, och inte minst musiken blev den frizon där den unga generationen fick sätta agendan på sina egna villkor. Elvis och Beatles var inte bara duktiga musiker. De var också symboler för en helt ny typ av världsordning, en ordning som fick sitt klimax i 68-rörelsens uppror mot auktoriteterna och med hippiekulturens kombination av rockmusik, sex, andlighet och droger.

20- och 30-åringarnas berättelse

Denna berättelse har som sagt satt en oerhört stark prägel på min egen föräldrageneration, och inte minst på kulturlivet i Sverige i stort. Men samtidigt tror jag att vi måste ha klart för oss att dagens 20- och 30-åringar inte i första hand är präglade av denna berättelse.

Vi kan se detta på ett antal olika sätt. Ett av de mest uppenbara handlar om synen på auktoriteter. I de sammanhang jag själv har vuxit upp i har man normalt sett det närmast som en självklarhet att man som ung har ett behov av att göra uppror mot sina föräldrar och/eller mot den vuxna generationen. Och i någon mening antar jag att alla ungdomsgenerationer har ett behov av att positionera sig, och i viss mån markera emot, den generation som har gått före dem. Men när jag frågar mina kollegor i de nordiska barn- och ungdoms- organisationerna är det faktiskt så att alla kan bekräfta den trend som säger att de flesta unga snarast ropar efter relationer till den äldre generationen. Att de faktiskt längtar efter mentorer och efter äldre som bryr sig om dem. Ett klart trendbrott, alltså, från den berättelse som har präglat min egen föräldrageneration.[1]

Ett annat uttryck för att vi i dag lever i en ny tid har att göra med den allmänna synen på relationer, och i viss mån även på etiska frågor i stort. I kontrast till den epidemi av skilsmässor som bröt ut i 68-rörelsens spår kan vi exempelvis se en helt ny form av värdekonservatism hos den unga generationen i dag, där man på nytt börjar formulera målbilden av en traditionell syn på familjen.[2]

Detta betyder inte att de unga skulle vara konservativa med äldre tiders mått mätt. Inte heller att de skulle vara ovanligt religiösa. Men det är tydligt att vi i dag lever med en helt ny uppsättning frontlinjer jämfört med när jag själv var barn. På 80- och 90-talet gick det en epidemi av skilsmässor över hela Västvärlden, och det var en logisk följd av den berättelse som präglade 68-rörelsen. Man skulle, som sagt, göra upp med auktoriteterna, ifrågasätta institutionerna, ”död åt familjen”. En skilsmässa behövde inte ens ses som något egentligt misslyckande.

Dagens unga, däremot, har visserligen en stor utmaning i att hålla ihop sina relationer. Det är svårt att bygga gemenskap när man upplever sig själv som ett fragment i en helhet som man själv inte har någon kontroll över! Men kopplat till detta finns det också en genuin sorg. Man skulle önska att man kunde få sina relationer att funka. Och man drömmer om att leva tillsammans med en partner, att få flera gemensamma barn och att med detta som grund kunna satsa på hus och hem. Som konsult- och analysföretaget Kairos Future uttrycker det på sin hemsida: ”Den nya generationens unga, födda i slutet av 80-talet och i början av 90-talet, utmärker sig tydligt från tidigare generationer. I stället för att vara revolutionslystna rebeller idealiserar de ett Svensson-liv som handlar om att få ett bra jobb och hitta den rätte. För sina storasyskon kan de uppfattas som rent utav provocerande präktiga. De dricker måttligt och ser inget fel med att gå på allsång på Skansen. På frammarsch är de traditionella värderingar som under 1900-talets senare hälft blivit allt mindre populära till förmån för en utbredd postmaterialism.”[3]

Även om man brottas med delvis samma problem som sina föräldrar, lever man alltså inte längre med 68-rörelsens berättelse. Det är andra problem man brottas med. Det är andra gränser man vill spränga.

Mekanismerna bakom beteendena

Om vi ska nå fram till den generation som växer upp i Sverige i dag tror jag att det är viktigt att vi har klart för oss vilka mekanismer som faktiskt döljer sig bakom de åsikter, attityder och beteenden som går att iaktta på utsidan. Inte minst för att hitta ett tonläge i vår förkunnelse som knyter an till hur den postmoderna människan upplever sitt eget liv. Något som en ung människa i dag är allergisk mot är nämligen vuxna som försöker tala dem till rätta utan att först lyssna in vad de egentligen tycker och tänker.

Dessutom är det så att de postmoderna filosoferna har identifierat detta med sanningsanspråk som ett av de viktigaste uttrycken för makt, och det finns en utbredd skepsis mot de människor som hävdar att de har funnit en sanning. Och det är förstås en utmaning för alla oss som tror att vi faktiskt har funnit en sanning och som vill förmedla denna vidare till andra! För att kunna göra detta på ett så bra sätt som möjligt tror jag att det är viktigt att vi har klart för oss att det i många lägen finns en djupare existentiell brottning bakom de attityder som vi kan möta hos den postmoderna människan.

Vi kan utgå från hur det kan se ut i våra egna hem. Dagens unga människor är genuint trötta på alla de konflikter som deras föräldrageneration inte har lyckats lösa. Därför bär de också på en instinktiv rädsla för sådana gränsdragningar som handlar om rätt och fel, normalt och onormalt.

Detta blir extremt tydligt i debatten om homosexualitet. Egentligen tror jag att det är många av dagens människor som, om de bara ville, skulle kunna förstå de argument som den konservativa delen av kristenheten har velat lyfta fram i diskussionerna kring detta. Men inom sig har de redan fattat ett beslut: de vill inte ha fler konflikter. De vill inte dra upp fler skiljelinjer. Därför kapitulerar de och kritiserar dem som problematiserar, i stället för att lyssna in deras argument.

I grunden tycker jag att vi kan se ungefär samma mönster i fråga om åsiktsskiljaktigheter i stort: Målet för många av de samtal och diskussioner som förs i dag verkar ju helt enkelt vara att alla ska tycka lika! En viktig orsak till detta är säkert den allmänna svenska konflikträdslan. Men även här tror jag att det finns andra förklaringar. Attityderna vi möter kan kanske formuleras ungefär så här:

”Det är lättare om alla är vänner, så låt oss inte bry oss för mycket.”

”Allt är OK att tänka och tycka, så länge det inte drabbar någon annan.”

”Strunta i olikheterna, för om vi är olika finns det en risk för konflikt, och konflikter orkar vi inte med.”[4]

Bakom det här finns det naturligtvis en lättja från många unga människors sida. Det är ju mycket mindre ansträngande att inte behöva ta ställning! Men det finns också en känsla hos många av att det blir jobbigt när man försöker ta ställning. Och rötterna till detta kan vi ofta finnas redan hemma i familjen: Mamma och pappa bråkar, men eftersom jag älskar och behöver dem båda har jag fått lära mig att ”hålla med” båda två trots att de motsäger varandra. Det är helt enkelt en överlevnadsstrategi att vara intellektuellt ohederlig! Och detta mönster färgar sedan av sig på vårt sätt att se på konflikter och åsiktsskiljaktigheter i stort.

Anti – men inte omöjliga att vinna

Parallellt med detta uppfattar jag också att det finns en utbredd medvetenhet om att man saknar förmågan att ge skäl för sin egen syn på livet. Man är ”anti”, men man vet inte vad man är ”för”. Man tycker inte om institutioner och auktoriteter, men eftersom man inte har något hållbart alternativ väljer man att bara strunta i dem. Men medan 68-generationen ställde sig på barrikaderna och demonstrerade, väljer de flesta av dagens unga att protestera på ett betydligt mer lågmält sätt: genom att bryta mot olika regler eller genom att helt enkelt ”vägra att bli vuxen”.

Det intressanta med detta är att skälet till att man tycker illa om institutionerna och auktoriteterna inte är att man har ett bättre alternativ – utan man upplever att de har svikit. Och detta, i sin tur, innebär att det faktiskt går att få tillbaka auktoriteten om man kan visa att man inte sviker. ”Ämbetet” eller vigningen ger inte någon nämnvärd auktoritet i ett postmodernt samhälle, men om ungdomarna känner av en genuin kärlek och omsorg från ledarnas sida, kan de få stora förtroenden.

Och samma sak inom familjen: I dag finns det ingen automatik som ger föräldrarna en auktoritet i sina barns ögon. Alltså utöver den ”nödvändiga” auktoritet som hör samman med att man tillhör samma hushållsgemenskap och att man ansvarar för hushållskassan. Men de föräldrar som visar att de verkligen bryr sig om sina barn, och intresserar sig för det som är viktigt för dem, kan i barnens ögon ”förtjäna” deras förtroende.[5]

Tre viktiga berättelser

Vad innebär då detta för våra liknelser och berättelser i förkunnelsen? När jag har funderat på detta har jag försökt ringa in tre olika berättelser som jag uppfattar som särskilt viktiga i vår tid, och som på olika sätt knyter an till den berättelse vi möter i Guds ord.

Berättelse nummer ett: de marginaliserade

Den postmoderna kulturen är som besatt av minoriteter och människor på marginalen. Särskilt när det kan kopplas till den typ av utstötningsmekanismer som hänger samman med normer som bevakas och/eller upprätthålls av etablissemanget. Normer är ju förtryckande inom den postmoderna filosofin.

Men detta måste rimligen också betyda att en beskrivning av den kristna tron som lyfter fram Guds omsorg om människor ute i periferin har en alldeles särskild sprängkraft i dag. Jesus gjorde sig känd som de föraktades, de orenas och de prostituerades vän. Faktum är att han själv kom till den här världen i skepnad av en outsider. Han klädde av sig sin härlighet när han lät sig födas i ett stall. Han växte upp som en oäkting och han fick till och med känna på att vara flykting, när hela familjen tvingades fly till Egypten i samband med Herodes barnamord.

Det är uppenbart att en sådan som Jonas Gardell har lyckats slå an en sträng i folksjälen med sitt sätt att tala om Jesus som de svagas och de utstöttas försvarare. Utmaningen för oss i kyrkan är förstås att göra detta utan att samtidigt göra oss skyldiga till den typ av förvanskning av Jesu budskap som Jonas Gardell ägnar sig åt. En Jesus som inte kallar till omvändelse kommer ju aldrig att skapa någon väckelse i Sverige.[6]

Berättelse nummer två: Gud som adopterar in oss i sin familj

En annan liknelse eller berättelse som jag tror har mycket att säga in i vår tid är den av Gud som adopterar in oss i sin familj. Det här är förstås inte något unikt bara för 2000-talet. Talet om Gud som far och om den kristna församlingen som en familj har varit betydelsefullt i alla tider. Men jag tror ändå att det finns skäl att lyfta fram dessa frågor på ett lite mer medvetet sätt i dag.

En av de mest uppenbara orsakerna till detta är den svenska ensamheten. Sverige har blivit beskrivet som ”världens ensammaste land”. Vi är världsledande i individualism[7], och vi har (tillsammans med Danmark) den högsta andelen ensamhushåll i hela västvärlden[8]. Kort sagt: vi är i desperat behov av att få ingå i en gemenskap.

Orsaken till att vi är så ensamma hänger till stora delar samman med vår oförmåga att hantera nära relationer. Och här finns det ju en berättelse som har traderats under lång tid i den västerländska kulturen, och som vi möter även i ett stort antal filmer (både för barn och vuxna) – nämligen berättelsen om den frånvarande fadern. Det tycks helt enkelt vara en allmän erfarenhet att föräldrarna, och inte minst vi fäder, har saknat förmågan att fylla de behov av närvaro, närhet och respekt som det är naturligt att man som barn längtar efter. Och även om behovet av båda föräldrarnas närvaro i hemmet har blivit väldigt uppmärksammat under de senaste decennierna, tror jag att vi alltid kommer att ha en obalans mellan dröm och verklighet när det gäller detta. Både som människor och som föräldrar är och förblir vi syndare, och vi kommer aldrig att leva upp till den fullkomliga standard som bara Gud kan ha. Därför kvarstår också ropet efter den bekräftelse som bara vår himmelske Pappa kan ge oss.

Den narcissistiska kulturen

En sista dimension av detta flyttar upp frågan om bekräftelsen i Guds faderskärlek till en lite annan nivå, för den har med hela vår västerländska kultur att göra. Det har gått ungefär 30 år sedan som Christopher Lasch lanserade tesen att den västerländska kulturen under efterkrigstiden har kommit att utvecklas till att bli allt mer ”narcissistisk”.[9] Med detta menade han att vi har drabbats av en sjuklig upptagenhet av oss själva, som till stora delar bottnar i en osäkerhet om vilka vi själva är.

Det livsprojekt som upptar en stor del av nutidsmänniskans vardag kretsar av detta skäl kring frågor som har med vår identitet att göra: Vem är jag? Vart hör jag hemma? Duger jag som den jag är? Som en följd av denna inre brottning blir vi extremt beroende av våra medmänniskors bekräftelse. Vi behöver känna att vi är älskade och betydelsefulla, och inte sällan pendlar vi mellan ett s k ”grandiost jag”, där vi överskattar vår egen förmåga, och ett ”förkrympt” jag, där vi förtvivlar över vår egen uselhet.[10]

Detta, i sin tur, gör att vårt känsloliv åker berg-och-dal-bana beroende på hur omgivningen bemöter oss. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att vi blir omgivningens ”slavar”, eftersom vi som narcissister fungerar så att vi mer eller mindre omedvetet scannar av människorna runtomkring oss för att få reda på vad som förväntas om vi ska passa in och bli bekräftade. I vårt inre gör vi sedan upp ett slags förteckning över vad som gäller om man ska vara ”inne” och ”accepterad” i just detta sammanhang, och vi gör vårt yttersta för att på så sätt passa in i mönstret. Trenderna, de rätta åsikterna och det rätta beteendet blir viktiga.

När man fungerar på detta sätt är det förstås inte särskilt konstigt att hela ens tillvaro upplevs som väldigt kravfylld. Vi behöver hela tiden anstränga oss till vårt yttersta för att uppfylla de förväntningar som ställs på oss. Annars är vi ingenting värda. Och det är ju inte svårt att ana vilka processer som sätts igång när vi kommer med detta mindset till ett kristet sammanhang. Precis som överallt annars börjar vi då att scanna av omgivningen och ta reda på vilka regler och attityder som premieras i just den kyrkan, och när vi tycker oss ha fått en bild av det börjar vi bete oss på det sätt vi uppfattar förväntas av oss.

Men märk väl: vi beter oss som vi gör, inte för att vi älskar Jesus och vill återspegla hans personlighet, utan för att vi innerst inne är rädda för att inte duga om vi skulle misslyckas eller falla i synd. Och då är det ju inte särskilt konstigt om det känns kravfyllt att vara kristen! Den som drivs av sitt eget bekräftelsebehov, av sin egen inre otrygghet, får det helt enkelt väldigt svårt att finna vilan i den kristna tron.

Skam och skuld

I och med detta kan man också säga att vi förs vidare till nästa karaktärsdrag hos den narcissistiska människan. Både osäkerheten och oförmågan att leva upp till kraven och idealen gör nämligen att narcissisten går och plågas av skam. Skillnaden mellan skam och skuld är att skuld är något objektivt, något reglerbart, medan skammen är något betydligt mer allmänt och diffust. Skulden är, i alla fall för det mesta, något avgränsat. Typ: ”jag har sagt eller gjort något som är fel.” Skammen, däremot, rör hela vår personlighet. Typ: ”jag är fel.”

Detta är orsaken till det som någon har uttryckt med orden att ”den narcissistiska människan vill inte ha förlåtelse för sina synder – i stället vill hon ha förståelse för sina synder”. Något som naturligtvis är en enorm utmaning för den kristna kyrkan.

Min personliga övertygelse är att vi aldrig kan nöja oss med mindre än att vi får hjälpa varandra till en sund insikt om vår personliga skuld, och till ett ansvarstagande där vi är beredda att komma till Gud också för att be om förlåtelse för vad vi gjort. Men det är också här som jag vill knyta an till den berättelse om en Far som adopterar in oss i sin familj som är så central i Nya testamentet, och även i stora delar av den västerländska kulturen. Den beskrivning av Gud som vi möter till exempel i liknelsen om den förlorade sonen (Luk 1511-32) har en sprängkraft som vi behöver ta vara på även i förkunnelsen i dag. Och inte minst då utifrån den utbredda erfarenheten av skam, av att vara osäker på om man över huvud taget passar in.

Viktigt att tillägga är att detta inte är något som bara kan predikas fram. I ännu högre grad är det något som de människor vi möter behöver få uppleva. Gud är en inkluderande Gud, som bjuder in oss till gemenskap med sig. Som ger sitt liv för den här världen och som genom tron på sin Son Jesus Kristus har gett oss söners rätt. Vi är tillräkneliga. Vi är älskade. Vi har fått del av ”all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen” (Ef 1:3).

Enligt min mening behöver detta inte tolkas som att förkunnelsen i kyrkan bara ska stryka människor medhårs. Snarare handlar det om vilken typ av ingångar vi väljer för att nå fram till dem vi talar till.Vad jag i grunden säger är alltså att vi behöver möta dagens människor där de är, inte där vi önskar att de var. Om vi integör det kommer vi aldrig att kunna beröra våra medmänniskor på djupet.[11]

Berättelse nummer tre: vår längtan efter den Stora berättelsen

Den sista berättelsen som jag vill säga något om är den som handlar om vår längtan efter den Stora berättelsen. Och här kanske jag ska föra in en liten brasklapp, för min bild är som sagt att väldigt många av dagens människor har tappat tron på att det över huvud taget finns en sådan berättelse, alltså en övergripande story och tolkningsram som vi kan sätta in våra egna liv i. Men när jag arbetar med unga människor som redan är kristna uppfattar jag ändå att det finns ett tydligt sökande efter en helhet, efter en tro som tillåts innefatta hela livet.

Ett av de områden där detta blir tydligt är lovsången. Inte minst många ungdomar upplever det som något närmast terapeutiskt att få gå in i ett lovsångspass där man sjunger om och fokuserar på Gud och hans herravälde. Det blir som en frizon där man får göra avkall på sin egen självcentrering. Man får komma i kontakt med något som är större än en själv.

I min hemförsamling, EFS i Mikaelskyrkan, har vi formulerat en vision som säger att vi ”vill vara en församling där människor genom Jesus blir upprättade till ett liv i tillbedjan, gemenskap och tjänande”. När vi utlägger detta talar vi om den upprättelse som ligger i att få ta sig ur den förminskning av oss själva som ligger i att låta tillvaron kretsa bara kring ”oss” och ”vårt”, i stället för kring den Gud som har skapat oss. Vi talar om den upprättelse som ligger i att bli en del av en större gemenskap, och i att få använda de gåvor som Gud har gett oss till att tjäna andra.

Även om det inte är självklart att man jublar över Bibelns etiska undervisning, eller att man frågar efter vad som är rätt och fel, uppfattar jag också att man generellt är väldigt öppen för en tro som får konsekvenser i vardagen. Man frågar inte så mycket efter vad som är sant – däremot frågar man efter vad som fungerar. Det, i sin tur, är tillräckligt för att man ska vara öppen för en både konkret och utmanande undervisning om hur det kristna lärjungaskapet kan komma att se ut, till exempel på sådana områden som pengar, sex och våra prioriteringar i stort. I vilken utsträckning man också praktiserar det man har hört kan säkert variera. Men en nyckel för att den etiska undervisningen ska landa tror jag alltid är att man som förkunnare kan ge goda skäl för det man säger. Att man kan sätta in det man predikar om i ett trovärdigt sammanhang.

En generation av nådestjuvar?

Innan jag sätter punkt skulle jag till sist vilja komma med några avslutande reflektioner. Oavsett vilka liknelser eller berättelser som vi tar utgångspunkt i i vår förkunnelse och i våra strategier i stort, är det nämligen så att det som alla människor framför allt behöver upptäcka är att Gud är verklig. Vi behöver få ett möte med Herren sådan han är – som den Helige.

Som jag tidigare har varit inne på tenderar den narcissistiska människan att känna ett obehag inför kyrkans tal om synd och skuld. Hon är inte så mycket ute efter förlåtelse som efter förståelse, eftersom hon är så trasig i sin egen självbild. Dessutom är det så att det kan vara svårt att inse vidden av sin egen synd innan man har fått en närkontakt med den helige Guden. Ofta är det ju först i själva kontrasten mellan oss själva och Guds helighet som vi kan förstå att vi är hopplöst förlorade utan att få hjälp med det som har blivit fel i våra liv – utan en frälsare.

Det var denna erfarenhet som profeten Jesaja fick göra i templet, när han fick se Herren sitta på en hög och upphöjd tron (se Jes 6:1ff). Inför mötet med den helige Guden föll han till marken och ropade:”Ve mig, jag förgås!” Och det var där, i bekännelsen av sin egen synd, som han fick möta Gud – inte bara som den Helige, utan också som den Barmhärtige, den som sårar men också helar, den som uppenbarar synd men som därför också har en förmåga att rena oss från syndens makt.

I stora delar av dagens svenska kristenhet tror jag dessvärre att vi har uppfostrat den nya generationen kristna till att bli vad man i äldre tider brukade kalla för ”nådestjuvar”. I något slags felaktig anpassning till den narcissistiska människan (och till vår synd och otro i största allmänhet) väljer vi helt enkelt att ta omvägar runt det bibliska talet om omvändelsen.Vi predikar Guds gåvor genom Jesus Kristus, men vi gör det utan kors och i förlängningen utan någon personlig tro över huvud taget. Nya testamentets förkunnelse om Guds kärlek genom Jesus Kristus har på många håll vattnats ut till ett budskap om att allt redan är OK och att vi alla duger precis sådana vi är.

Och även om detta i mångas öron kan låta både tilltalande och vackert, leder det garanterat inte till någon omvändelse. Framför allt gör det Jesu kors till något fullkomligt överflödigt. För vad ska vi med Jesu offerdöd till om allt redan är som det ska?

Självklart finns det också ett filosofiskt problem med detta. För vad är det för en kärlek som ser mellan fingrarna med vår mänskliga synd, som inte reagerar med vrede på den ondska som bryter ned Guds goda skapelse? Ja, inte är det den heliga kärlek som Bibeln talar om, i alla fall!

Guds närvaro som nyckel

Det är därför som vi behöver hjälpa varandra till ett verkligt och livsförvandlande möte med Herren. Sann helighet är något de flesta av oss kan uppfatta på ett närmast intuitivt plan. Det är en förnimmelse av något som vi uppfattar som översinnligt, något som är större och liksom ”tyngre” än vi själva. Ibland tror jag att vi har misstagit oss i den svenska kristenheten, så att vi blandar ihop begreppet ”helighet” med det som snarare är att beskriva som ”högtidlighet”. Att vi kanske till och med säger att en viss typ av gudstjänstform skulle vara ett bättre uttryck för Guds helighet. Men tyvärr tror jag inte att det är så enkelt. Helighet handlar nämligen inte om en form, utan om Guds närvaro.

För några år sedan var jag i London på en studieresa. Vi skulle besöka ett antal församlingar, för att se hur de arbetade och hur de la upp sina gudstjänster. Första anhalten skulle vi hinna med på fredagkvällen, då vi gick till pingstförsamlingen Kensington Temple. Vi hade hört att de hade en kampanj med en evangelist, som från början hade varit planerad till en vecka men som nu hade pågått i över ett och ett halvt år.

Men när vi kom dit var det en rätt stor besvikelse. Dels var inte själva lokalen särskilt tilltalande. Mötesledningen kändes allmänt tafflig, och lovsångsteamet var riktigt uselt. När det sedan var dags för predikan var det en schavigt klädd medelålders man som äntrade scenen. Han beskrev sig själv som zigenare, och han hade en minst sagt udda stil.

Men det var smort! Inte bara förkunnelsen, utan faktiskt också lovsången. Och när de bjöd in till frälsning den kvällen var det flera personer som gav respons till att släppa in Jesus i sina hjärtan!

Under resten av helgen fick vi besöka ett antal olika Londonförsamlingar, och flera av dem hade superflashiga gudstjänster. Jag ifrågasätter verkligen inte hjärtat bakom någon enda av dessa församlingar. Säkert var det också där många människor som kom till tro. Men jämfört med fredagkvällen på Kensington Temple var det inte mycket till smörjelse!

För mig blev detta verkligen en tankeställare. Vad är det som kan göra verklig skillnad i en människas liv? Är det inte just det möte med den levande Guden som människor trots allt fick i den gudstjänst som till det yttre tycktes ha alla odds emot sig? Här tror jag att vi som kristna i Sverige behöver lära oss något som äldre tiders väckelsefolk ofta var väl införstådda med: Att omfamna dårskapen. Att låta Gud och Guds närvaro vara den verkliga huvudattraktionen, och att just därför kasta oss på honom och säga att ”vi släpper dig inte med mindre att du välsignar oss” (jfr 1 Mos 32:26).

Eller som aposteln Paulus uttrycker det hela i sitt brev till korinthierna: ”Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft” (1 Kor 2:3-5).

Det är här som jag tror att vi måste hamna för att i längden kunna nå både oss själva och det svenska folket med ett evangelium som kan förvandla. Tillbaka till dårskapen. Tillbaka till korset. Tillbaka till den plats där vi är helt och hållet beroende av Gud och hans ingripande. Där mänskliga ambitioner får stå tillbaka för en genuin lydnad för Gud och hans ord – kosta vad det kosta vill.

Och kopplat till det: en förkunnelse om Gud sådan han faktiskt är. Som både helig och barmhärtig. Som både lamm och lejon. En Gud som är värd att följa – att ge hela sitt liv till – och som just därför är nödvändig att omvända sig till.

Bara en sådan Gud kan i grunden bryta igenom det lock av otro som har lagt sig över detta land. Bara en sådan Gud kan bryta igenom både den postmoderna människans cynism och den narcissistiska människans skam.

Det är i alla fall min övertygelse.

Ursprungligen publicerad i Johannelunds skriftserie Ingång nr 4/13

[1] För fler intressanta perspektiv på detta, se kapitel två i Nanna Muusmann & Søren Østergaard, Problemet med venner er, att de jo alltid giver én ret (Ungdomsanalyse.nu 2013), 19-30. Det har den talande rubriken: ”Det er svært at gøre oprør mod en far, der spiller PS3, og en mor med lavere BMI end én selv! Et perspektiv på ungdomsliv i en tid, hvor det giver god mening, att jeg har fokus på ’mig’.”

[2] Se Peter Pernemalms och Sofia Rasmussens rapport Generation ordning (Kairos Future 2010).

[3] http://www.kairosfuture.com/publikationer/generation-ordning.

[4] Jfr titeln på Nanna Muusmanns och Søren Østergaards bok som jag tidigare hänvisade till: Problemet med venner er, att de jo alltid giver én ret.

[5] För en fortsatt utläggning av denna karismatiska auktoritetsmodell, se Mona Edsingers artikel ”Auktoritet i kristet ledarskap – för en ny tid och en ny generation” i Ingång nr 1 2003. Se även Problemet med venner er, att de jo alltid giver én ret, 48-63.

[6] Jag syftar här i första hand på Jonas Gardells båda böcker Om Gud och Om Jesus (Norstedt 2003 och 2009). För en kritik av den bild av Gud och Guds ord som träder fram i dessa böcker, se exempelvis Seth Erlandsson, Om Gud och Jesus: Gardells tankar i Bibelns och forskningens ljus (XP Media 2009) och Anders Runesson, O att du slet itu himlen och steg ner! Om Jesus, Jonas Gardell och Guds andedräkt (Libris 2011).

[7] Detta enligt World Values Survey Cultural Map, som återfinns på http://www.worldvaluessurvey.org.

[8] Ungefär en tredjedel av befolkningen bor i dag i ensamhushåll. I storstäderna Stockholm, Malmö och Göteborg rör det sig om över 50 %. Se vidare http://www.faktum.se/2008/11/ensamhet.

[9] Christoffer Lasch, Den narcissistiska kulturen (Norstedt 1982).

[10] För en utförlig beskrivning av den narcissistiska personlighetstypen, med rikligt med hänvisningar till vad olika experter har att säga i frågan, se min artikel ”Det kristna budskapet i en narcissistisk tid” i Ingång nr 3 2001. Artikeln finns även utlagd på http://efterkristus.wordpress.com/2010/08/31/kristen-tro-i-en-skamkultur.

[11] För den som vill läsa mer om den narcissistiska människans möte med den kristna förkunnelsen kan jag rekommendera min artikel ”Det kristna budskapet i en narcissistisk tid” i Ingång nr 3 2001. Artikeln finns även utlagd på http://efterkristus.wordpress.com/2010/08/31/kristen-tro-i-en-skamkultur.