Ännu en biskop i Svenska kyrkan har gått ut och ifrågasatt några av de mest grundläggande kristna sanningarna. Den här gången är det Åke Bonnier som i en insändare i Dagen proklamerar att ”Gud är Gud bortom alla religioner” – vilket i praktiken tycks betyda att var och en blir salig på sin egen tro. För att stödja sin tes väljer biskopen att ifrågasätta den bibliska uppenbarelsen i allmänhet och Johannesevangeliets Jag Är-ord i synnerhet. Liksom – inte minst anmärkningsvärt av en kyrkans tjänare – det meningsfulla i att ta Jesu missionsbefallning på allvar. Huvudargument? Att det verkar för jobbigt.
Nu har både Daniel Norburg och Stefan Holmström skrivit läsvärda repliker på biskopens artikel, så jag ska inte ägna något utrymme åt att bemöta hans argument här och nu. (I en liknande situation för två år sedan skrev jag dock följande om varför vi som kristna både kan och ska betrakta Jesus som unik.) Vad jag i stället vill reflekterar kring är den allt mer tröstlösa situation som vårt största kristna samfund befinner sig i på det rent kommunikativa planet.
Tänk dig ett företag som har formulerat en vision och antagit en policy som dess chefer är kallade att vara de främsta företrädarna för. Men i stället för att entusiastiskt gå in för detta uppdrag ägnar de sig åt offentliga utspel där de underminerar betydelsen av sina visionsdokument och definierar dem som ”fundamentalister” som försöker hålla fast vid vad som där står att läsa.
Svenska kyrkan av i dag tycks ha hamnat i en situation som allt oftare liknar just detta. Svenska kyrkans kyrkoordning kan egentligen inte beskyllas för att vara otydlig. Där står exempelvis: ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.” Och vidare: ”Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv.”
Men sedan ett antal år tillbaka har vi alltså ett läge där representanter från biskopskollegiet återkommande skapar sorg och bestörtning hos sina gräsrötter genom att ifrågasätta det som står att läsa i dessa och liknande paragrafer. Och det får mig att ställa mig frågan: Hur känns det egentligen att så ofta mötas av sorg och kritik från människor som faktiskt tror på sin egen kyrkas lära – på visionen – men som hela tiden upplever att de som är kallade att försvara denna viftar bort deras hängivenhet och tro som något i grunden överspänt?
Om man i stället för en kyrka tänker sig en motsvarande situation i näringslivet skulle man få den smått absurda bilden av en VD på ett företag som avfärdar sina mest trogna kunder för att de går igång på företagets slogan. Och därefter försöker förklara att man inte behöver ta företagets visionsdokument på allvar.
Självklart är det här inte hela bilden. Det finns både biskopar och präster som troget försöker peka mot det som är Svenska kyrkans grund och centrum. Och Kyrkans Tidning kunde i sitt senaste nummer meddela att ungefär 90 % av prästerna instämmer i påståendet att Jesu uppståndelse innebär ”att Jesus uppväcktes av Gud, och att hans döda kropp fick liv så att han kunde lämna graven” – vilket förstås är ett glädjeämne så här i påsktider. (Även om det samtidigt innebär att var tionde präst förnekar det som enligt Paulus utgör själva substansen i en frälsande tro, se Romarbrevet 10:9.)
I en så stor organisation som Svenska kyrkan går det aldrig att måla en entydig bild av läget. Men biskop Bonniers utspel illustrerar ändå något som måste beskrivas som ett kommunikationsmässigt haveri. När ska detta sluta?
