Vi tackar för Svante Parsjös (L) replik på vår debattartikel om kommunstyrelsens agerande i relation till Lugnetkyrkan i Falun. Samtidigt är det med viss frustration vi tar del av hans argumentation. Det tycks oss som att Parsjö inte inser skillnaden mellan yttrandefrihet och myndighetsutövning!
Parsjö skriver att själva kärnan i en liberal demokrati är ”rätten att ha åsikter och att yttra dessa åsikter oavsett om de åsikterna kan upplevas som obekväma och stötande av andra människor”. Mot detta har vi ingenting att invända.
Vad vi däremot har problematiserat är Falu kommuns agerande som myndighet. Vare sig stat eller kommun får helt enkelt diskriminera en kristen församling på grund av åsikter som skyddas av religionsfriheten. När vi hänvisar till Joakim Storcks (C) uttalanden i media gör vi det därmed i hans egenskap av kommunstyrelsens ordförande – inte som privatperson.
Svante Parsjö ifrågasätter vår kritik av Storcks uttalande att det skulle vara ett ”arbetsmiljöproblem” för kommunanställda att vistas i Lugnetkyrkans lokaler. Han menar att skrivningen om ”relevanta sociala och etiska krav” i kommunens upphandlingspolicy kan tolkas på just detta sätt. Men även här menar vi att han blandar bort korten.
För det första: Kommunen har inte kunnat leda i bevis att Lugnetkyrkan skulle diskriminera eller inte respektera mänskliga rättigheter. Vi, å vår sida, menar att det är kommunen som i denna fråga riskerar att diskriminera. Vi stöder oss även på det citat ut SOU 2019:35 som Parsjö förbigår med tystnad.
För det andra: Parsjö hävdar att det inte är åsiktsregistrering att ställa frågor om, och väga in, leverantörers teologiska uppfattningar när kommunen ska göra offentliga upphandlingar. Vår enkla fråga är: vad skulle det annars vara?
För det tredje: Att en hyresvärds åsikter i en isolerad fråga skulle göra det omöjligt för kommunanställda att visas i lokalen är och förblir en bisarr tillämpning av kommunens upphandlingspolicy. Möjligen skulle den vara relevant om Lugnetkyrkan hade tagit över arbetsledaransvaret och/eller avkrävt alla anställda personligt medlemskap i församlingen.
För det fjärde: Det är ett tydligt brott mot religionsfriheten om en kommun försöker påverka hur en församling ska tro eller om kommunen särbehandlar en församling på grund av deras tro. Här är Europadomstolens praxis tydlig. Denna typ av inskränkningar är bara tillåtna om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och uttryckligen föreskrivet i lag. En kommunalt beslutad värdegrund kan alltså inte åsidosätta religionsfriheten.
Som vi redan har klargjort nalkas vi själva denna debatt ur olika perspektiv, och med olika teologiska uppfattningar. Men i frågor som dessa måste saklighet och principiella resonemang sättas i främsta rummet. Annars står vi inför ett brant sluttande plan.
Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Magnus Kolsjö, hbtq-debattör
Läs på dt.se
