En av de viktigaste principerna för en gemensam hållbar etik är den som Immanuel Kant formulerade i sitt kategoriska imperativ: ”Handla alltid på ett sådant sätt att din handling kan upphöjas till allmän lag.”
Samma grundläggande idé sätter sin prägel på vår lagstiftning. En demokrati kan bara behålla legitimiteten så länge som den tillvaratar majoritetens intressen. Sär-lagstiftningar som stora delar av befolkningen ser som begränsande kommer att få många att knyta näven i fickan och innebär en överhängande risk för polarisering.
Det är också här som vi ser en av de största riskerna med vår tids identitetspolitik. Tanken med denna är i mångt och mycket att premiera avgränsade grupper framför majoriteten. Normalt handlar det om personer som på grund av kön, hudfärg, sexuell läggning och liknande görs till föremål för kvotering eller positiv särbehandling.
Men trots de ofta goda intentionerna är det här sättet att tänka en återvändsgränd. Det innebär nämligen att man gör ”allmän lag” av någonting som aldrig kan bli annat än ett särintresse.
Ett talande exempel på detta är det pågående samtalet gällande kön och genus. När en liten grupp människor med ideologisk hemvist inom trans- och queerrörelsen tillåts definiera reglerna även för den breda massan, leder det ofrånkomligen till spänningar. De flesta kvinnor vill till exempel inte dela omklädningsrum med biologiska män, hur övertygade dessa än är om sin identitet som (trans)kvinnor.
I det generellt mycket progressiva Kalifornien passade man i anslutning till höstens presidentval på att rösta om ett återinförande av en 25 år gammal lag (”artikel 16”) som tillät positiv särbehandling i samband med antagning till universitet, anställning hos offentliga arbetsgivare och tilldelande av offentliga kontrakt. Syftet skulle vara att gynna – kvotera in – olika etniska minoriteter. Men trots att Kalifornien hör till USA:s ”blåaste” och etniskt mest heterogena delstater röstade hela 57 procent av befolkningen emot. Majoriteten förkastade helt enkelt identitetspolitiken till förmån för den meritokrati som brukar råda i demokratiska samhällen.
I detta finns en lärdom också för oss i Sverige. Få av oss har någon önskan att göra livet surt för minoriteterna. I många avseenden är Sverige ett mycket tolerant samhälle. Men en långt driven identitetspolitik kan ändå slå tillbaka mot dem som driver på utvecklingen. Sammanhållning och demokratisk legitimitet kan inte uppnås genom en betoning av särintressen. Det var tydligt redan för Immanuel Kant.
Läs på varldenidag.se
