Barna Institute är ett amerikanskt opinionsföretag med förankring i den evangelikala kristenheten. Genom åren har de genomfört ett antal olika undersökningar på temat kyrkan och kulturen, och några av de mest omtalade har kretsat kring ungdomar och unga vuxna som valt att lämna den kristna tron. Inte minst gäller detta för rapporten You Lost Me från 2011, som byggde på intervjuer med 5 000 personer och som slog fast att mellan 60 och 80 procent av dem som vuxit upp i ett kristet sammanhang inte längre identifierade sig med kyrkans gemenskap.

Den primära orsaken för detta var enligt rapportens författare, David Kinnaman, att man som kyrka hade misslyckats med att utrusta sina ungdomar att vara i – men inte av – världen. Eller mer specifikt:

  • Man hade fastnat i ett tekniskt tänkande kring barn- och ungdomsverksamheten, där det i många fall blivit viktigare med verksamhet än med äkta relationer. Man trodde att man kunde ”massproducera” lärjungar till Jesus.
  • Man hade tappat den kristna kallelsetanken, med dess positiva syn både på skapelsen och på den egna vardagen. Fokuset på kyrkan och den ”kristna världen” blev helt enkelt för ensidigt, och förhållandet till vetenskap och forskning alltför ängsligt.
  • Man hade gett den unga generationen information, men sällan den visdom och de konkreta redskap som den behövde för att urskilja Guds vilja i en föränderlig kultur.

Mycket mer skulle kunna sägas om detta, och boken är fortfarande läsvärd. Men för bara några månader sedan utkom Barna Institute med en uppföljare till You Lost Me. Denna gång med titeln Faith For Exiles, och med både David Kinnaman och Mark Matlock som författare. Det man nu har gjort är att man, i stället för att fokusera på dem som valt att lämna den kristna gemenskapen, har fokuserat på dem som har stannar kvar – och som även kan sägas blomstra i sin kristna tro.

Dessa personer, som beskrivs som medvetna både om sin tro och om sin samtids utmaningar, har enligt författarna och Barna Institutes forskningsresultat ett antal genomgående kännetecken.

För det första har de en intim och levande gemenskap med Jesus. I en tid som ständigt fokuserar på identitetsfrågan har de funnit sin identitet i Herren själv.

För det andra har de en god urskiljning gällande hur Bibeln kan tänkas avslöja och vägleda till lärjungaskap i den tid som nu är, och som författarna beskriver med termen ”det digitala Babylon”. När deras jämnåriga går till sina mobiler (Google och olika forum på nätet) för att finna svaren på livets frågor, har de lärt sig att gå direkt till Bibeln.

För det tredje har de en god relation inte bara till sina jämnåriga, utan även till de andra generationerna i församlingen. På så sätt utmanar de den postmoderna kulturens individualism, isolering och bristfälliga tillit.

För det fjärde har de en vilja att vara delaktiga i missionsuppdraget. De vill göra skillnad med sina egna liv, för att på så sätt vara med och utmana den rådande kulturen.

För det femte praktiserar de ett kallelsemedvetet lärjungaskap, där de betraktar sig själva som missionärer – oavsett vilken arena de för tillfället befinner sig på. Därmed utmanar de samtidens självcentrering och självupptagenhet; de skriver in sig i en större och mer sammanhängande berättelse än den som har med deras eget självförverkligande att göra.

Även Faith For Exiles förtjänar att läsas i sin fulla längd, och även att få konsekvenser för hur vi i kyrkan bedriver vår barn- och ungdomsverksamhet. Men redan i denna komprimerade form kan punkterna från Barna Institute fungera som en checklista för den kristna församlingen. Hur bygger vi gemenskaper där dessa erfarenheter och synsätt får sätta sin prägel på oss var och en – oavsett generation? I mångt och mycket kan detta beskrivas som en ödesfråga för vår västerländska kristenhet. Även i Sverige är nämligen bortfallet stort – inte minst bland våra unga vuxna.

Läs på varldenidag.se