Den här veckan firar Sveriges kristenhet sin tredje större helgdag under pandemi-våren. Kristi Himmelsfärd smäller förvisso inte lika högt som påsken eller den annalkande pingsten, men vi är många som har vuxit upp med traditionen av gökotta och som även detta år hade velat samlas i vår Frälsares namn. Självklart med vederbörlig fysisk distans, men i övrigt utan att låta 8-gränsen utgöra taket för våra sammankomster.
Tyvärr har man från regeringens sida resonerat annorlunda. Ett antal opinionsbildare och skribenter har under senare tid uppmärksammat det lättsinne med vilket regeringen har hanterat religionsfrihetsdimensionen av coronarestriktionerna. Å ena sidan har man låtit affärer, museer, nöjesparker med flera hålla öppet för uppemot 500 besökare. Å andra sidan har man hårdnackat hållit fast vid 8-personersregeln för alla religiösa sammankomster – helt oavsett lokalens storlek och oavsett om man har valt att anordna sina gudstjänster (eller motsvarande) inom- eller utomhus.
Redan Martin Luther lärde oss förvisso i Lilla Katekesen att ”tyda allt till det bästa”, men ett drygt år in i pandemin är det svårt att tolka regeringens agerande på något annat sätt än att man tar lätt på den grundlagsskyddade religionsfriheten. I flera länder i Europa – och i de flesta delstater i USA – har man med hänvisning till just denna rättighet utverkat undantagsregler för religiösa sammankomster, och det faktum att man även i Sverige får vara 20 personer i samband med begravningar visar att det är fullt möjligt med en förändring även under rådande regelverk. Det handlar sålunda om vad man vill göra snarare än om vad man kan göra.
Samtidigt är det påfallande hur svagt Stefan Löfven argumenterade när han i riksdagens konstitutionsutskott uppmanades att svara på frågan varför IKEA på flera håll kan ta emot 1000 besökare, samtidigt som Sveriges alla domkyrkor har ett maxtak på 8. Det ordagranna svaret löd så här:
– Vid tidpunkten för just de här besluten så… så det är klart att vi… det funderas ju på olika eh perspektiv. En sak var ju också att får vi för många olika här så är blir det inte bra, vi har ju också fått (skratt) ändå kritik för det – att det var olika… eh beslut vid olika tidpunkter. Eh. Så det är klart att det… det kan ju leda… det kan leda väldigt långt med, med den lagstiftningen. Nu har vi en pandemilag som gör det, som gör det möjligt. Och eh, vi har inget, inget annat berett nu, så att säga… Men eh. Men, men så resonerade vi.
Det är knappast bara jag som inte hänger med i vad vår statsminister vill säga. Och som det brukar heta: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. När det gäller grundlagsskyddade mänskliga rättigheter måste vi dock kunna begära betydligt mer än så här. Återstår därför att se om vi får tydligare förklaringar – och allra helst nya direktiv – i samband med de förändrade reglerna från 1 juni!
Läs på mariestadstidningen.se
