Det vore fel att säga att barnomsorgen står i centrum av den politiska debatten. Om något är det frågor som lag och ordning, invandring och sjukvård som tävlar om mediautrymmet. Men detta hindrar inte att vi de senaste månaderna har sett ett antal politiska förslag som borde få alla som värnar familjernas valfrihet att protestera. Just nu bevittnar vi faktiskt något av ett krig mot den frihetsinriktade familjepolitiken.
Det började redan i vintras, med beskedet att regeringen går vidare med förslaget om etableringsstopp för konfessionella friskolor. Att detta ligger i strid med internationella konventioner var inte något bekymmer för den ansvariga ministern. Visst kan det bli ”trixigt” att genomföra förändringen, sa hon på presskonferensen den 8 januari, men huvudsaken är ändå att hedra Januariöverenskommelsen. Och där står det svart på vitt: ”Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning.”
Men detta var bara början. I juni presenterade regeringens utredare (SOU 2020:34) ett förslag om etableringsstopp även för pedagogisk omsorg – det som i folkmun brukar kallas för dagmammor. Utredaren hävdade att det är ”otidsenligt och orimligt med ett parallellt system vars kvalitetskrav aldrig kan nå upp till dem som gäller för förskolan”. Alltså i klartext: det ska inte finnas någon verklig valfrihet i barnomsorgen. Det enda som duger – för alla barn, oavsett ålder – är förskola.
Faktum är att det bara dröjde ytterligare två månader innan nästa stora inskränkning av familjernas valfrihet föreslogs. Denna gång med statens Jämlikhetskommission som avsändare, som i en utredning för Finansdepartementet (SOU 2020:46) rekommenderade att förskolan skulle göras obligatorisk för alla barn från 3 års ålder och uppåt.
Ja, du läste rätt. Men inte ens detta var radikalt nog för företrädarna för det största regeringspartiet. I en nyskriven motion yrkar nämligen elva S-riksdagsledamöter – varav två ingår i partistyrelsen – på obligatorisk förskola inte bara från 3, utan från 2 års ålder.
Argumenten för detta? Som så ofta annars handlar det om en fyrkantig syn på jämlikhet, men också om en dyster syn på kärnfamiljen. ”Vägen till ett jämlikt samhälle börjar i sandlådan”, skriver man. Och: ”För många barn är förskolan också den plats där man faktiskt möter andra människor, eller där man kommer ifrån destruktiva familjeförhållanden.” Längre fram fokuserar man på föräldrarna: ”De som börjar senare är i högre grad barn till föräldrar med utländsk bakgrund eller med arbetarklassbakgrund. Det handlar med andra ord om kvinnor som … tar ut mer av föräldraledigheten, i högre grad arbetar deltid och som därmed lever ett mindre jämställt liv.”
Har det aldrig fallit motionärerna in att det för både barn och vuxna kan vara en välsignelse att få gemensam kvalitetstid under barnens första levnadsår? Och är det verkligen fler sociala kontakter man behöver som 2-åring – ofta i barngrupper om 15 individer eller fler? Är det inte snarare så att forskningen pekar på betydelsen av fåidentifikationsobjekt, med mamma och pappa som de i särklass viktigaste personerna i barnets liv? Och är det rimligt att hänvisa till de familjer där barnen far fysiskt och psykiskt illa, för att med dessa som argument göra det omöjligt för alla föräldrar att ta den tid de skulle vilja för sina barn?
Även integrationen används som synes som hävstång för att motivera de radikala förslagen. Detta skedde ju redan – mot bättre vetande – i fråga om etableringsstoppet för konfessionella friskolor. Men här borde man väl snarare överväga de borgerliga partiernas förslag om obligatorisk språkförskola för barn från familjer som inte har svenska som förstaspråk. På så sätt löser man ett reellt problem utan att fördenskull behöva straffa alla andra.
Klart är att familjepolitiken är fortsatt het. Den bara flyger lite under radarn. Måtte de nämnda förslagen röstas ned när det blir möjlighet för riksdagen att säga sitt!
Läs på varldenidag.se
