I fredags anordnade Skandinaviska människorättsjuristerna, tillsammans med Newmaninstitutet och arbetsgruppen #rättilltro, ett seminarium på temat ”Kristna konvertiter i asylprocessen – rättssäkert behandlade eller utvisade till dödsstraff?”

Programmet var digert, många röster kom till tals, och det som presenterades talade starkt till både hjärta och hjärna. Allra mest berörande var mötet med den afghanske konvertiten Mastafa Mohammedrezai, vars juridiska ombud är Ruth Nordström från Skandinaviska Människorättsjuristerna. Migrationsverket menar att Mohammedrezais konversion är falsk, medan han själv och människorna runtomkring honom hävdar det motsatta.

Med tanke på detta skar det i hjärtat även när Peter Paulsson från Open Doors presenterade fakta om vad man som konvertit kan komma att vänta om man sänds tillbaka till Afghanistan. Landet är nummer två på listan av de värsta länderna för en kristen att leva i, och på Open Doors hemsida står följande att läsa:

”Myndigheter och tjänstemän är fientligt inställda till all form av kristendom. … Den som lämnar islam ses som en förrädare mot stamsamhället. I de flesta fall innebär en konvertering en skam för hela familjen och släkten. Familjen kommer att göra allt som står i deras makt för att den som konverterat ska återgå till islam eller på annat sätt sona för den skam som personen dragit över släkten. … Ofta finns bara ett möjligt öde för kristna som avslöjas: De blir dödade. Varken radikala militanta grupper eller släkten visar någon barmhärtighet eller förståelse för den som konverterat.”

I ljuset av detta blir Mohammedrezais situation inte bara hjärtskärande – den blir också smått absurd. Det är visserligen rimligt att Sveriges Migrationsverk gör en bedömning av de personers tro som söker asyl med sin konversion som grund. Men faktum kvarstår att ytterst få av deras grannar i Afghanistan kommer att vara lika nogräknade. Det räcker trots allt att Mohammedrezai har lämnat islam för att hans dödsdom ska äga laglig grund. Hur genuin han råkar vara i sin nya identitet spelar mindre roll.

Det minsta man kan begära av våra svenska myndigheter är därför att den prövning de gör av våra aylsökande är rättssäker, och att den utgår ifrån vetenskapligt beprövade metoder. I många konvertitfall har det dock visat sig vara tvärtom. Detta var budskapet från Ulrik Josefsson, en av författarna till den så kallade Konvertitutredningen som publicerades i våras. Som exempel tycks man ta oproportionerligt stor hänsyn till konvertiternas intellektuella förmåga, samtidigt som man ignorerar deras relation till den kristna gemenskapen. Gång på gång visar det sig även att omdömen som ges av präster och pastorer avfärdas som ”partsinlagor”.

Även den miljöpartistiska nämndemannen Elisabeth Nobuoka Nordin bidrog med viktiga iakttagelser i sammanhanget, inte minst i fråga om krockar mellan ett utifrån- och inifrånperspektiv på den kristna tron. Ett exempel kan vara konvertiten som blev ”underkänd” eftersom han inte i tillräckligt hög grad hade betonat jul- och påskfirandet. Men, som Nobuoka Nordin påpekade, även om dessa helger är viktiga, är det inte säkert att det märks någon större skillnad mellan en gudstjänst i julhelgen jämfört med årets övriga helgdagar. Samtidigt kan en konvertit betraktas som ”icke seriös” för att han/hon säger att ”det inte var något speciellt” med gudstjänsten på julafton.

Exemplen på problem i samband med konvertitutredningarna kan mångfaldigas, och det här var bara några axplock. I många fall är sättet som Migrationsverket agerar på fullt möjligt att beskriva som en nutida rättsskandal. Ett konkret förslag för att komma till rätta med detta skulle därför kunna vara att göra samma sak som är praxis i fråga om asylsökande hbtq-personer. I dessa fall får nämligen inget beslut fattas förrän en ”hbtq-expert” har getts möjlighet att granska ärendet. Så länge inte Migrationsverket har större kompetens på religionens område, borde motsvarande system införas för alla kristna konvertiter!

Läs på varldenidag.se