Resultatet i första omgången av det franska regionvalet har för många kommit som en chock. Front National, som i hela sex av de tretton regionerna framröstades till största politiska parti, har slagit mynt både av den främlingsfientlighet och av den nationalism som griper omkring sig i det franska samhället. I flera fall har man därtill använt sig av en djupt ohederlig retorik, som målar upp scenarier som för de flesta utomstående ter sig fullständigt orealistiska. Ingen kristen människa borde därför kunna glädjas åt Front Nationals framgångar.
Samtidigt illustrerar valresultatet ett antal akuta problem i den europeiska politiken. Vissa av dessa, till exempel den vacklande ekonomin och den allt tuffare arbetsmarknaden, är förstås svåra att presentera några enkla eller självklara lösningar på. Om dessa hade funnits hade de nog varit kända vid det här laget.
Men det finns också andra problem, som mer ligger på ett kommunikativt eller kulturellt plan. Jag tänker då på sådant som:
- Rädslan att presentera verkligheten sådan den verkligen ser ut. Inte minst gäller detta den i dag så infekterade invandringsfrågan, där såväl praktiska som ekonomiska utmaningar har tonats ned av de etablerade partierna – med följden att många har dragit slutsatsen att det är bättre att vända sig till partier som i stället förstorar dessa utmaningar. På båda sidor kan man alltså säga att det är flosklerna snarare än den verklighetsbaserade analysen som regerar. Situationen i Frankrike är bara ett av många exempel på detta.
- Politikerna har – ibland av rädsla, ibland av ideologiska låsningar – saknat förmåga att presentera lösningar på de frågor som gräsrötterna upplever som samhällets mest brännande problem. Särskilt är det socialdemokraterna som har betalat priset för detta, eftersom dessa i många länder har gått från att vara statsbärande till att bli ett parti som alla andra. Och inte heller här är Frankrike något isolerat exempel – precis samma sak kan sägas om det politiska klimatet i Sverige.
- En stor del av politiken har saknat förankring i de breda befolkningslagren. I stället har man överlämnat utformandet av denna till en politisk elit. Inte minst märks detta i europapolitiken, med resultatet från förra veckans danska folkomröstning som ett färskt exempel.
Förtigande av fakta, ideologiska låsningar och bristande förankring bland gräsrötterna, alltså. Och säkert ett stort antal andra parametrar. Om denna analys är korrekt måste rimligen motmedlet mot Front National och deras likar vara: ett ärligt redovisande av fakta, ett prestigelöst prövande av nya lösningar och en god förankring hos de människor som förväntas gå till valurnorna på valdagen.
Sist men inte minst behöver vi politiker som bärs av, och därmed också kan förmedla, ett hopp. Kanske är det detta vi framför allt behöver be om som kristna: Ett hopp som, utan att tumma vare sig på sanningen eller realismen, kan ge en välgrundad tro på att det finns en framtid för det europeiska samhället – i all dess mångfald, och med alla de utmaningar som vi tillsammans måste tackla.
Risken är annars att vi både i Frankrike och på annat håll får se Marine LePen och hennes likar på presidentposterna framöver. Må Gud bevara oss från detta!
